Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Parlamentarismen och svensk tradition. Af Gunnar Rexius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Karl Staaffs författningsideal. För partiregementets
parlamentarism har vår riksdagsordnings fader uteslutande antipatier.
En sådan parlamentarism är det ej han velat gifva oss med sin
representationsreform.
Nu skulle andrakammarparlamentarismen försökas som en
nödfallsutväg i ett brydsamt läge. Mannen, som skulle göra’t,
var grefve Arvid Posse, den forne ultrakonservative bekämparen
af representationsreformen, som sedan funnit sin plats såsom
landtmannapartiets ledare och på dess axlar höjt sig till makt
och ära. Redan tidigt hade han blåst underhusparlamentariska
fanfarer. Redan 1868 lär han ha yttrat, att
representationsförändringen vore fullt genomförd, först då landtmannapartiets män intagit
platserna vid konungens rådsbord.[1] Nu stod han vid målet.
Huru mycket det måhända kan bjuda emot att jämföra den
högaristokratiske Skåne-jorddrotten och konjunkturpolitikern
med den hela sitt lif konsekvent radikale advokaten, så är dock
författningshistoriskt sedt Arvid Posse mer än någon annan Karl
Staaffs föregångare. Parallellerna äro många. Posse kommer
till makten såsom prononcerad partiledare. Hans ministär är
med afseende på sin tillkomst vår första
andrakammarparlamentariska partiregering, efterträdande en lång period af
samlingspolitik, liksom Staaff efterträder den långa Boströmska
»rikspolitiska» æran. Ministären bildas på grundvalen af ett
partiprogram, landtmannapartiets försvarsprogram af år 1878, och för
att genomföra detta. Visserligen representeras partifärgen i
Posses ministär endast af statsministern själf, medan ministären
i öfrigt var politiskt heterogen och delvis byråkratisk. Men detta
blir af underordnad betydelse, när man erinrar sig, hvad De Geer
(Minnen II, s. 231) och Marcellus (Partistriden vid 1883 års
riksdag, s. 193) samstämmigt betyga, att statsministerämbetets
inrättande 1876 bl. a. åsyftat att begränsa politiskt motiverade
ministerkriser till statsministern och eventuellt vederbörande
departementschef. »Meningen var, att statsministern ensam skulle
representera kabinettets politiska idé och följaktligen äfven ensam tagas
för hufvudet vid ett misstroendevotum från representationen»,
skrifver Marcellus, som finner detta vara »en nyttig medelväg
mellan en kabinetts- och en riksdagsregering». Denna princip
tillämpades också i viss mån en lång tid framåt. Visserligen
begärde äfven 1880 alla ministrarna sitt afsked, men Posse sökte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
