Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Parlamentarismen och svensk tradition. Af Gunnar Rexius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ett sådant ord har icke sedan den svenska revolutionen för
hundra år sedan sagts af en svensk statminister», skref hr
Branting dagen därpå med full rätt i Soc. Dem. Det var ett
afståndstagande in amplissima forma från De Geers och Boströms och
andra tidigare svenska statsministrars regeringsmetoder. Hittills
hade det varit svenska regeringars sed att söka så vidt möjligt
jämka och samla de olika författningsfaktorerna kring en
gemensam rättsståndpunkt. Men nu falla hotande ord efter ett
(märk väl!) första nederlag i dagens aktuella fråga och innan
allvarliga jämkningsförsök blifvit gjorda. Det var en signal till
strid mot vår gamla författning. Det betydde nämligen
framskjutandet af en rättsståndpunkt, som är främmande för vår
författning, nämligen den af andrakammarmajoritetens absoluta rätt
till all statsmakt. Denna ståndpunkt tog gestalt först i det
underhusparlamentariska program, som låg in nuce redan i 1906
års rösträttsförslag och sedan i de senaste årens vänsterkraf på
första kammarens nivellering. Nu skulle den
engelsk-parlamentariska doktrinen, som länge kretsat kring om vårt statsskick,
på allvar brottas med detta. I detta författningsprogram ingår
det för vårt svenska statsskick främmande begreppet
»partiregering» såsom väsentlig ingrediens. Den andra Staaffska regeringen
blef partiregering i vida högre grad än den första. Den
Lindmanska ministären var genom sina försänkningar i riksdagen
också en partiregering, men ville under inflytande af häfdvunnen
svensk tradition gärna undvika åtminstone namnet och skenet.
Ministären Staaff var principiellt och erkändt partiregering.
Ingalunda lasta vi Karl Staaff för den striden mot vår gamla
författning. Det är en loflig gärning att söka skaffa sitt land
ett nytt statsskick. Må man blott ej skymma undan hvad
striden gällde. Den känslighet för riksdagen, som statsråden visat
efter 1866, och den hänsyn, som vid regeringsbildningen tagits till
riksdagen, äro endast helt naturliga företeelser i en konstitutionell
samverkan mellan konungamakt och riksdag. Men den
parlamentarism, som vänstern eftersträfvat, är till sitt väsen partistyre,
och sådant är djupt främmande både för vår regeringsforms anda,
för intentionerna hos vår riksdagsordnings upphofsman och för vår
politiska tradition. Just den hänsyn till hela riksdagen, som var
den äldre svenska »parlamentarismens» väsen, innebar en
uppfordran för konungamakten att vid regeringsbildningen söka
undvika ensidig orientering åt ett af riksdagspartierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
