Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 19. 4. 1917 - Vårt ekonomiska förhållande till utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att dels exportförbjuda allt mer och mer, dels äfven tillhandahålla
importerade lifsmedel och kraftfodermedel till underpris. För det
andra innebär detta, att vi neutrala hjälpa de krigförande att
finansiera kriget. Vi lämna nämligen i deras händer förnödenheter, hvilket
är hvad kriget främst kräfver, utan att af dem omedelbart begära
förnödenheter i utbyte, och bära alltså tills vidare en del af
krigsbördan.
Men för det tredje medför också ökningen i utländska
tillgodohafvanden, i detta fall i motsats till värdepappersimporten, den
verkan, att vi ej veta hvad det blir af själfva det värde, vi i sinom
tid kunna göra anspråk på som motprestation till vår export nu
under kriget. Ha vi sålt varor till utlandet och som följd däraf fått
ett tillgodohafvande i rubel, riksmark, finska mark, franska francs
eller pund sterling, så kan ingen i denna stund säga, hvad dessa
tillgångar bli värda i goda svenska kronor, när de en gång i tidens
fullbordan skola indragas till Sverige, d. v. s. förvandlas till varor för
svenska folkets räkning. Man må väl säga, att det ej vore särskildt
trösterikt, om de 500 mill. kr., som nu representera vår
öfverskottsexport utan motprestation, i sinom tid kanske bli värda 400 eller
300 mill. kr. eller ännu mindre.
Man är därmed framme vid det kanske betänkligaste i denna
utveckling af de utländska tillgodohafvandena. Det kan utan tvifvel
ligga något berättigadt i att underkasta sig stora uppoffringar för att
öka sin förmögenhet eller göra sig skuldfri — och om kriget varar
ett år till utan att vi indragas däri, så komma våra utländska
tillgodohafvanden med säkerhet att öfverstiga våra skulder till utlandet.
Men att underkasta sig dylika uppoffringar för att se värdet af hvad
uppoffringarna skulle ha inbragt smälta ihop mer och mer, tack vare
köparländernas bakvända valutapolitik — det är en meningslöshet.
För närvarande är läget i detta hänseende inveckladt. Det torde till
en början ej råda något tvifvel om, att de privata bankerna
successivt nedskrifvit värdet af sina utländska fordringar minst i förhållande
till de utländska valutornas oafbrutna nedgång. Men dels innebär
detta, som man omedelbart inser, att värdet af exporten utan
ekvivalent import från början varit mycket större än de 500 mill. kr., till
hvilka det efter dessa nedskrifningar smultit ihop. Och dels innebära
nedskrifningarna naturligtvis ingen garanti emot att värdet af den
redan verkställda exporten kan smälta ihop ytterligare af samma skäl
som hittills — och efter all sannolikhet också kommer att göra det.
Likväl bör äfven en motverkande eller snarare begränsande faktor
i sanningens intresse påpekas. Det gäller ej om alla de utländska
tillgodohafvandena, att de lyda på utländsk valuta. Våra affärsmän
ha lyckligtvis småningom vant sig att begära betalning i kronor, och
delvis har det tydligen lyckats att bevara dessa fordringars egenskap
att lyda på svensk valuta, ehuru allmänheten icke har någon
kännedom om i hvilken utsträckning det skett. Ofta har också åt tillgången
i utlandet gifvits någon materiell och därmed mer betryggande form;
och de krediter med återbetalningsskyldighet i kronor efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
