Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kråkspråk och svenska. Några principspörsmål rörande långods och nybildningar i vårt språk. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för nivå, som också kunde behöfva ett svenskt uttryck. För min
del skall jag alls inte hålla på n’et mellan de två m’en, utan
gärna skrifva jämmått som jag säger. Men Svenska Akademien
kommer nog att till det yttersta värja den stumma bokstafven.
De vidtgående restriktioner som vi fått upplefva ha med skäl
väckt äfven språklig harm. Den ordagranna svenska
öfversättningen af restrictio vore tillstramning, och jag kan inte se något
fel på det ordet. Då få vi gratis verbet strama till, under det att
icke ens Kungl. Maj:t ändå gärna vill säga restringera. För
resten ha vi ju det goda, gängse kringskära, och då skulle
kringskärning likaledes vara ett utmärkt ord för restriktion: det
täcker begreppet helt och hållet. Intetdera kan undgå att genast
förstås ens af den trilsknaste kråkspråkare. Men vill man för
korthetens skull säga bara stramning, så är jag gärna med. Tag
ordet i bruk, makthafvare alla, svenska folket smälter det
säkert lättare än rågbröd och kålrötter! Bevis finnes: af
outrannsakliga skäl slank ett svenskt ord med bland lifsmedelsherrarnes
utrikiska: själfhushåll! Och se, svenska folket gjorde icke
revolution, det knotade inte ens! Ej ett enda rop höjdes på
autekonomi.
Här vore ju ett alldeles utmärkt tillfälle att nyskapa ord. Då
det gäller begrepp som äro nya och därför kräfva uttryck som
icke förut varit i allmänt bruk, borde det vara en själffallen
sak att man hölle sig till svenskt språkvirke och endast i
yttersta nödfall toge sin tillflykt till främmande tungomål. Men
härpå synas myndigheterna aldrig ha tänkt. Så ömkligt, men
sant svenskt!
Min tredje regel lyder: ju klarare och skarpare ett ord
uttrycker ett begrepp, desto bättre; ju flere olika begrepp som måste
uttryckas med samma ord, desto sämre. Sålunda äro minne,
hågkomst, påminnelse alla tre bättre ord än det tyska erinring, och
minnas, komma ihåg, dra sig till minnes, påminna sig äro bättre
än erinra sig. Frambjuda och tillbjuda, två gamla svenska ord,
borde föredras framför det underligt halftyska erbjuda.
För det fjärde: det är i och för sig alldeles likgiltigt, om ett
ord är inhemskt eller lånadt, såvida det gör fullgod tjänst.
Fullgod tjänst gör ett ord som är vigt att uttala, klart uttrycker ett
begrepp, låter nyttja sig i sammansättningar och afledningar, icke
låter osvenskt och icke leder tanken på villovägar. Exempel på
ord af allra bästa slag, ehuru inte af svenskt ursprung,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
