Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4
- Dagens frågor
- Ekonomisk fredsberedskap
- Italiens roll i kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmaning att i stället tänka på statssocialism i Bismarcks anda äfven
efter kriget; och karakteristiska yrkanden framträdde inom utskottet
att komma i förbindelse med de militära myndigheterna såsom mer
böjda än de civila att bibehålla »krigssocialismen» äfven efter
fredsslutet. Här möter en af de märkligaste motsatser, som fredstiden
kan komma att erbjuda; och den gruppering sträfvandena fått i
Tyskland är ingalunda en tillfällighet, äfven om den vid första påseendet
kan förefalla öfverraskande. Vare sig vi önska det eller icke, har
man all anledning att anta, att den tyska utvecklingen kommer att
utöfva ett rätt betydligt inflytande på motsvarande tendenser äfven
hos oss.
Italiens roll i kriget.
För en ganska stor del af den svenska allmänheten
föreföll Italiens inträde i det stora världskriget att vara ett
af dess egendomligaste och mest svårförklarliga moment. Vi, som i
nationella frågor äro så anmärkningsvärdt kyliga, att till och med
blotta antydningar på förlorade landområden nära nog betraktas som
stridande mot den politiska taktkänslans enklaste kraf — jämför vissa
pressorgans sätt att tala om den svenska kulturen i Finland! — hade
knappast någon möjlighet att förstå, hvilka våldsamma passioner talet
om Italiens irredenta och de under främmande ok suckande bröderna
var i stånd att framkalla hos det italienska folket. Med en känsla
af half förvåning och half ovilja följde man i vårt land den
utveckling, som den italienska politiken tog under våren 1915, och då
slutligen i maj nämnda år ministären Salandra-Sonnino tog det afgörande
steget och band Italien vid koalitionen mot dess egna gamla allierade,
var man i pressen undantagslöst nog så oförblommerad i sina
omdömen. Kraftigt och öppenhjärtigt skref sålunda Dagens Nyheter
(23 maj 1915): »Italiens handlingssätt är lömskheten och falskheten
upphöjd till ledande princip för staten». Det tog alltså sin tid äfven
på ententevänligt håll, innan man riktigt tillerkände Italien positionen
af moraliskt likaberättigad part i den stora kampen.
På ententens egen sida har uppfattningen af den nye
stridskamraten undergått en något annan utveckling. I början var man ytterst
entusiastisk. Den äfven i vårt land välbekante politiske
korrespondenten d:r E. J. Dillon, hvilken på sina håll i England betraktas som
ett slags Doktor Allvetande, då det gäller den syd- och osteuropeiska
politiken, skref i Contemporary Review, att Italiens förening med de
allierade försäkrade dessa om den slutliga segern, särskildt som
Rumäniens, Greklands och Bulgariens anslutning till ententen efter det
italienska afgörandet endast vore att anse som en tidsfråga. Då
emellertid den utlofvade slutgiltiga segern trots italienarnas alla
ansträngningar icke blef verklighet, började den engelska pressen liksom äfven
den franska att förlora intresset för hvad som försiggick i alppassen
vid den österrikiska gränsen. Andra förhållanden, särskildt af
ekonomisk och kommersiell art, gjorde äfven sitt till för att något
afkyla den första entusiasmen, och så småningom kunde man
konstatera, att blott ett ganska svagt eko af de första dagarnas hänförelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:22:06 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1917/0319.html
