Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Engelska oppositionsröster mot kriget - Nya Strindbergsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställes den mellanfolkliga förbrödringens och den internationella
rättsordningens ideal.
Om den andra oppositionsskriften kan man yttra sig kortare, enär
den undgått exportförbudet — den utgafs i New York — och t. o. m.
finnes tillgänglig i svensk öfversättning (Huru diplomater
framkalla krig af En brittisk statsman. Öfvers, af kapten E. Brusewitz,
1917, 4 kr. 50 öre). Författaren är anonym och tillhör enligt
förordet hvarken någon radikal eller socialistisk grupp eller någon
fredsorganisation. Tvärtom tyckes han i någon form vara aktiv
deltagare i kriget, i arbetet på att »göra det bästa möjliga af en dålig
sak», som den amerikanske utgifvaren skrifver. Med Union of
Democratic Control har han personligen intet gemensamt, men hans
och deras uppfattning af den traditionella yrkesdiplomatien är lika
pessimistiskt kritisk. Bokens uppränning var färdig redan före
kriget, men manuskriptet underkastades på grund därefter en hastig
öfverarbetning och försågs med några tilläggskapitel, med ledning af det
nya material, som framkom i samband med krigsutbrottet.
Boken har formen af en kritisk öfversikt af den internationella
diplomatien ända från 1815 med de utförligaste betraktelserna ägnade
åt Marockokonflikten — i hvilken författaren ser krigets egentliga
ursprung — och åt stormakternas rustningstäflan under den väpnade
fredens slutperiod. Sin tes sammanfattar författaren i slutet af kap.
XIII sålunda:
Det var icke någon särskild person eller någon särskild stormakt, som var
ansvarig för detta krig. Det var ett system, som framkallade det, och detta
system var den hemliga diplomatien. Hvem bör då tadlas för den hemliga
diplomatien? Folket i de stater som praktisera den, och de stater, som
praktisera den. Och de stater, som skryta öfver de friaste institutionerna, borde
bära det drygaste ansvaret.
»Regeringarne ha skapat kriget, endast folken kunna skapa en
oväpnad fred» — så lyder bokens slutord. De innehålla
tvifvelsutan en långt drifven generalisering och förenkla betänkligt både
ansvarsproblemet och problemet om framtidsfreden. Premisserna till
denna slagordsslutsats innehålla emellertid mycket af det sannaste och
sundaste, som skrifvits på engelska om världskrigets förhistoria. Att
framställningar af detta slag kunna framkomma i England under
brinnande krig är ett symptom på, att ett af de tilltalande dragen i
det brittiska folklynnet, nämligen tålmodigheten mot oliktänkande,
icke försvunnit; men att de skulle påverka allmänna meningen eller
utgöra ett uttryck för någon mera betydande del af denna är
säkerligen icke fallet. Snarare har nog trosvissheten härvidlag varit ett
ganska godt stöd för toleransen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
