Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4
- Dagens frågor
- Nya Strindbergsminnen
- Riksdagen och utrikespolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att öfverraska, och Schleich har genom detta sitt meddelande lämnat
ett viktigt bidrag till kännedomen om arten af Strindbergs religiositet.
Såsom vi sett af den redogörelse, som i det föregående lämnats, har
Schleich icke lyckats att gifva någon fullständig karakteristik af
Strindberg. Hela hans framställning gör ett afgjordt fragmentariskt intryck.
Men äfven om hans material varit tämligen begränsadt och hans
analytiska förmåga knappast står au niveau med ämnet, måste man
likväl erkänna, att han har haft en hel del nytt att lära oss, och hans
bok har under alla omständigheter sin gifna plats inom den mera
betydelsefulla, biografiska Strindbergslitteraturen.
Riksdagen och utrikespolitiken.
Det behöfdes ej mycken siarförmåga för att
förutspå, att det stora kriget skulle bl. a. afsätta en
utveckling i markeradt demokratisk riktning. Spörsmålet har blott varit,
om denna evolution skulle ske under statskoncentrationens eller
statsupplösningens signaler. Så länge de stridandes krafter sattes in friska
och hågen var fylld af optimism, var den stärkta ledande
statsmyndigheten allestädes ansträngningarnas kristallisationspunkt. Den psykiska
utmattning, som onekligen har följt efter de högt drifna
förhoppningarnas strandande, har åtminstone i de stater, hvilka pläga
betecknas såsom demokratiskt styrda, utlöst en reaktion, som ger lösa
tyglar åt demokratiens naturliga ovilja mot ordning och auktoritet.
Huru länge denna stämningsvåg skall vara, vet ingen, men den brusar
starkt för närvarande, och dess svall hotar rätt allvarligt äfven de
neutrala kuster, som ännu sticka upp i krigsrörelsernas oroliga haf.
Vi kunna i någon mån mäta svallets omfattning i den massa högst
moderna författningsreformer af olika art, hvilka under denna
valperiodens sista riksdag bragts under debatt hos oss.
Bland dessa är en att beteckna som en gammal bekant från i fjol:
krafvet på riksdagens inflytande öfver utrikespolitiken. I så förenklad,
för att icke rent ut säga ärligt rättfram form, har naturligtvis icke
krafvet framförts; utan det begäres »ett närmare samarbete mellan
regering och riksdag». Under de försiktiga orden kan man likväl allt
för tydligt skönja yrkandets verkliga innebörd, nämligen ett
återupplifvande af den riksdagens makt öfver rikets yttre politik, som
frihetstiden med så ringa heder utöfvade och våra grundlagstiftare, visa
af skadan, skyndade sig att så grundligt som möjligt aflägsna. I fjol
var detta ett socialdemokratiskt anspråk, som — behöfver det
betonas? — också vann liberalt understöd. I år ha båda dessa partier
i ädel täflan upptagit yrkandet, och oförsvarligt nog har man äfven
på högersidan icke kunnat motstå locktonerna utan marscherat ett
stycke åt samma håll.
Det bör kanske erkännas, att de yrkanden, som framställts, i sin
kritik af nuvarande förhållanden innehålla ett sanningsmoment,
nämligen när de betona bristen på utrikespolitiskt intresse och på
kännedom om hithörande frågor. Det lär knappt kunna förnekas, att det
varit en föga klok svensk regeringsgrundsats sedan väl 50 år tillbaka
att hålla riksdagen så mycket som möjligt utanför de utrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:22:06 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1917/0330.html
