Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Krisen i Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stormakterna genom sina ministrar i Peking utöfva en betydande
kontroll öfver finanserna och därigenom öfver hela den inre och yttre
politiken. En enig diplomatisk corps i Peking har i många frågor
ett absolut veto, hvilket kineserna ej kunna ignorera. Före kriget
förstodo kineserna emellertid att mycket skickligt spela ut den ena
stormakten mot den andra, men då efter krigsutbrottet Tyskland fann
sig fullt isoleradt och utan alla maktmedel här ute och de andra
höllo ihop, så blef det värre. Och till råga på olyckan,
öfvertogs den ledande rollen omedelbart af ärkefienden Japan, af det
enkla skälet att Japan ensamt hade några soldater att hota med,
när det gällde att tala allvar med Kina.
Under de två första krigsåren var Kina allt för upptaget af inre
oroligheter för att öfver hufvud taget kunna befatta sig med
utrikespolitik. De säkerligen relativt få kineser som ägnade en tanke åt
kriget i Europa voro nog i regel för det mesta tyskvänliga. Yuan
Shi-kai hade ju byggt sitt välde på grundvalen af tysk
militarism, och Tyskland var en fiende till Japan. Men när förhållandena
ett par månader efter Yuan Shi-kais död något lugnat sig, började
först i den utländska pressen här ute en kampanj, som hade till
ändamål att öfvertyga kineserna om hvilka oerhörda fördelar de kunde
vinna, om de förenade sig med ententen. Först och främst
utmålade man för dem hvilken aktning Kina skulle vinna i världens ögon,
om det hjälpte till att besegra de tyska barbarerna, all civilisations
och all frihets svurna fiender. Vidare påpekades det, att om
kineserna önskade få en röst med vid den blifvande fredskonferensen, måste
de på något vis aktivt ingripa i kriget. Och till sist gåfvos vissa
från officiellt håll inspirerade vinkar om en del direkta ekonomiska
fördelar, som skulle omedelbart tillfalla Kina vid ett fredsbrott
med Tyskland. Och det var detta som tog skruf. Kampanjen
fortsattes genom en del i kinesisk statstjänst anställda utlänningar, främst
Yuan Shi-kais gamle vän och rådgifvare, förutvarande
Times-korrespondenten d:r Morrison, som gått i arf till den nye presidenten, upp
till högsta ort. Tuan Chi-jui nappade på kroken, och han nappade
så hårdt, att han sedan satt in hela sin energi på att få saken igenom.
Det har varit synnerligen intressant att följa de olika partiernas
ställning till krigsfrågan under de senaste månaderna, då man fått
bevittna en komplett omsvängning af de båda stora partiernas politik.
När diskussionen om Kinas ingripande i kriget började, var det först
de radikala Kuo Min Tang-männen, som önskade krig, medan
premierministern och regeringspartiet önskade fred. Som sanna
»idealister» hade väl dessa radikaler blifvit påverkade af allt talet från
ententehåll om Tyskland som fienden till all frihet och demokrati,
medan däremot premierministern med sin kända autokratiska
läggning aldrig kunde tänkas blifva öfvertygad af sådana skäl. Men han
blef omvänd, och skälen därtill voro väl de materiella fördelar han
ansåg sig kunna vinna af ententen. Som lockbete hade ententen
uppställt dels en tillåtelse för Kina att höja sin tulltariff och dels
ett uppskjutande af betalningen af skadeersättningen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
