Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Krisen i Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej var öfvertygad om vare sig det kloka i det afgörande steget, eller
om det verkligen var »folkets vilja» att gå i krig. Men Tuan kände
presidenten och visste, att denne aldrig skulle våga att sätta hårdt
emot hårdt, och han genomdref sin vilja på ett synnerligen effektivt
sätt. Efter en af allt att döma rent formell meningsskiljaktighet
mellan honom och presidenten skref han ögonblickligen sin
afskedsansökan, beställde ett extratåg till Tientsin och reste hals öfver hufvud,
lämnande presidenten att bäst han kunde klara upp situationen. Och
denne måste omedelbart falla till föga; han skickade den ene höge
ämbetsmannen efter den andre till Tientsin för att bönfalla
premierministern att komma igen, men först då han skickat republikens
vicepresident med löfte att ge efter i allt, bekvämade sig Tuan att
komma igen. Hans återkomst till Peking var ett fullkomligt
triumftåg; han hade än en gång bevisat sin oumbärlighet, och han visste
nu, att ingen skulle våga att allvarligt opponera sig emot hans politik.
Han hade också tillfredsställelsen att ett par dagar senare se
förslaget om brytandet af de diplomatiska förbindelserna med Tyskland
gilladt i båda husen i parlamentet med öfverväldigande majoritet,
och en vecka senare fingo tyske ministern och legationspersonalen
sina pass.
Detta hände den 14 mars, men nu, två månader senare, har
krigsförklaringen ännu ej kommit. Anledningen är det ofvannämnda
omslaget i Kuo Min Tang-partiets politik. Först och främst började det
sippra ut, att premierministern när allt kom omkring ej fått några
definitiva löften af ententen, vidare började man att frukta att, om
han nu finge dessa ekonomiska fördelar, skulle han begagna
pengarna till egen fördel, imiterande sin gamle herre Yuan Shi-kai. Och
slutligen, i trots af att strängt censurerade Reutertelegram numera
äro de enda underrättelser man får härute från Europa, började
ryktena om den ryska revolutionens verkningar och en eventuell
separatfred att tränga ända hitut. Än en sak: två, åtminstone fordom
mycket inflytelserika kinesiska politici förklarade sig offentligt som
bestämda motståndare till en krigsförklaring. De voro republikens
förste president Sun Ya-tsen och förre premierministern Tang Shao-yi,
båda nu lefvande i tillbakadragenhet i Shanghai. Dessa båda herrar
ha på sista tiden tillsammans med en del japaner och indiska
revolutionärer börjat jobba i en slags panasiatisk rörelse, som det
säkerligen skulle vara synnerligen intressant att kunna närmare studera.
Jag antar att de resonerade ungefär på följande sätt: allt som kan
bringa Kina i närmare vänskapsförhållande till stater i Europa eller
Amerika måste vara fördärfbringande för vårt mål: Asien åt asiaterna.
Därför är ett bibehållande af neutraliteten, i detta fall lika med
fiendskap åt alla håll, bättre än en allians med ententen.
Resultatet af allt detta var emellertid, att Kuo Min Tang-männen
började att draga öronen åt sig, och det blef mer och mer tydligt,
att om krigsfrågan sattes upp till votering i parlamentet, så var
utgången mer än tvifvelaktig. Tuan ville emellertid ej ge tappt. Han
inbjöd parlamentsmedlemmarne till otaliga middagar och privata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
