Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Ur de stora skogarnas historia. Af Carl W. U. Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höskördar, som man för vinterbehof fört till hemmet. För öfrigt har
man lefvat på jakt och fiske. Skogens villebråd har man fångat, hvar
man träffat på det. För fiske har man däremot uppsökt ofta långt
aflägsna skogssjöar och älfvar, där fångsten kunnat blifva rikligare.
Genom häfd har man så småningom fått uteslutanderätt till
fiskelägenheter. Det är gifvet, att under dylika förhållanden hvarje särskildt
hushåll för sin existens måst röra sig öfver vidsträckta områden,
hvaraf dock det mesta, nämligen själfva skogen, varit i det stora
hela ofruktbart och af intet värde.
Någon talrikare bofast befolkning har med ett sådant lefnadssätt
ej kunnat existera där uppe i skogsbygderna, desto mindre som
bönderna fått konkurrenter utifrån. Ett särskildt viktigt moment i
konkurrensen om skogarnes betesmarker och slogängar betecknas af
den bekanta finn-invasionen. De finska kolonisterna hafva sålunda
gjort lifvet surt för den gamla befolkningen. Men dessutom ha de
på grund af den sannskyldiga rofdrift de utvecklat å skogarna med
sitt svedjebruk i hög grad skadat själfva skogsbeståndet.
Naturligtvis sökte man såvidt möjligt motarbeta dessa främmande inkräktare.
Snart kom emellertid äfven en annan konkurrent om skogarna,
nämligen bruksrörelsen. Genom bergsbrukets utveckling fingo
skogarna i sig själfva ett värde, som de ej haft förut, hvarför kronan
fann med sitt intresse förenligt att lägga beslag på dem. De gamla
inbyggarna och bruken behöfde emellertid i allmänhet ej komma i
konflikt med hvarandra, då deras normala sätt att bruka skogarna var
så olika. Finnarnas svedjebruk var däremot äfven för bruken
högeligen skadligt, ännu ett skäl att söka hejda finn-invasionen.
Med den här antydda utvecklingen som bakgrund äro vi med
författaren färdiga att taga ställning till den politik, som i slutet af
adertonde och början af nittonde århundradet ledde till att oerhörda
skogsarealer afhändes kronan genom försäljningar till bruken och
delning utan ersättning mellan bönderna. Det är i synnerhet de
senare skogsöfverlåtelserna författaren behandlar. De sattes i verket
genom afvittringarna, särskildt i anslutning till det skiftesverk, som visat
sig så gynnsamt i södra Sverige. Den gammalliberala
nationalekonomiska åskådningen, som påyrkade uppdelning af all jord på enskilda
händer, har väl beredt jordmånen för afvittringarnas genomförande
på sätt som skett.
Att hvarje hemman skulle få sina bestämda afgränsade ägor, som
skulle motsvara hemmanets mantal, var utgångspunkten vid
afvittringen. Skulle alltså hvarje bonde själf äga all den jord, han
behöfde, så måste arealen, när det gällde norra Sverige, blifva högst
betydlig, ty till mulbete för kreaturen behöfdes ju stora vidder. Det
är emellertid intressant att se, huru litet myndigheterna i Stockholm
hade blick för realiteterna härvidlag. Det var nämligen, där
skogstillgången räckte till, efter nutida måttstock väldiga skogsarealer om
ofta tusentals tunnland, som tillades hvarje hemman, men för gamla
tiders extensiva jordbruk voro de tilldelade områdena i själfva verket
alldeles otillräckliga. Myndigheternas vid flere tillfällen ådagalagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
