Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 13. 10. 1917 - Benedictus XV:s fredsaktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
DAGENS FRÅGOR
sammanlefnad riktas rent teoretiskt föga kritik förutom i fråga om
»hafvens frihet», hvarmed enligt den i kejsar Karls svarsskrifvelse gifna
definitionen menas, att »det rätteligen alla jordens folk tillhörande
öppna hafvet skulle kunna befrias från enskilda makters herravälde
eller öfvervägande makt och öppnas för allas lika begagnande». Gent
emot denna sats — hvilken utesluter både undervattensbåtskrig mot
världshandeln och blockad i form af fullständig afspärrning eller
godtycklig ransonering — häfdas, att sjöherraväldets nuvarande
innehafvare ej ämna släppa sin mäktiga väktareställning, så länge de af
sina nuvarande motståndare befara något slags planer på
världsherravälde eller öfverhufvud på rättskränkningar. Själfva anse de sig höjda
öfver d}dika misstankar, och de vilja gärna tillhålla de smärre
nationerna att tacksamt hylla dem som de svagas försvarare mot de starka
och att finna sig i deras fortsatta faktiska välde på hafven som en
nödvändig och genom deras ofta af dem själfva salfvelsefullt betygade
oegennytta också betryggande frihetsgaranti.
Äfven tanken på det ekonomiska krigets aflysning för all framtid
har från samma håll mött mer eller mindre förtäckta gensägelser.
President Wilson har i den amerikanska svarsnoten visserligen sagt
sig energiskt förkasta alla »själfviska ekonomiska sammanslutningar,
som åsyfta att utestänga andra folk», men denna för de neutrala
hoppgifvande förklaring supplerades genast från engelskt håll med en
tolkning, som sökte göra den identisk med de allierades i Paris och
annorstädes proklamerade ekonomiska framtidsplaner. Om dessas
aggressivt exklusiva karaktär råder åtminstone bland sådana neutrala,
som vilja vara uppriktiga, knappast något tvifvel. När man från
framtidsdrömmarna återvänder till det närvarandes många konkreta
tvistefrågor, ökas svårigheterna och gensägelserna. Den ryska
samförståndsformeln kunde i väster tillvinna sig formell anslutning, om än oftast
med besynnerliga tolkningsförbehåll, så länge hopp förefanns om att
den revolutionära ryska armén skulle kunna återtaga sin gamla plats
i de allierades stridslinjer. Då nöjde man sig med att utbyta ordet
»annexion» mot »frigörelse» eller »désannexion» samt ordet
»skadestånd» mot »återställelse och återupprättelse»; nu åter hånar
exempelvis Gustave Hervé, den franska genomsnittsopinionens språkrör,
lika öppet »soldat- och arbetarrådets trista och lömska formel»
som han vanvördigt gycklar med »vår helige faders stackars
bräkande». Officiellt har detta »stackars bräkande» mötts från båda
de krigförande lägren med de vördsammaste erkännanden af syftets
upphöjda ädelhet — vältaligast uttryckta i svaret från »de
rättroendes behärskare» i Konstantinopel till de otrognes andlige fader i
Rom — men därvid har det också på de allierades sida stannat.
Wilson har i sitt svar sökt uppvisa, att status quo ante hellum är
en alldeles oduglig grundval för varaktig fred och att »den
militaristiska tyska styrelsens» krossande alltjämt måste anses vara den första
och oundgängligaste fredsförutsättningen. Centralmakternas folk
förmanades af Wilson att tydligt ge sin vilja och sina planer tillkänna
på ett sätt, som åt dem återförvärfvade det förtroende de allierade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
