Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - »Partiernas direkta regering»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
DAGENS FRÅGOR
frestning, som väntar en svensk regering i dessa ofärdstider, endast
hjärtligt kunnat önska, att denna sannskyldiga parlamentarism gjort
en dygd af doktrinen och lämnat ministärbildaren att förfoga öfver
den obundenhet och de fria tyglar, som Karl Staaff med skärpa
påfordrar i sitt efterlämnade verk Det demokratiska
statsskicket. Hans polemik mot de understundom framkomna
tendenserna, »att parlamentsmajoriteten själf skulle utse de personer, hvilka
borde få plats i den nya ministären», lämnar i tillbakavisande
bestämdhet intet öfrigt att önska. Endast skenbart skulle man på det
sättet försäkras om en regering, som verkligen vore stark genom det
förtroende den kunde påräkna hos representationens flertal. »I
själfva verket vore dock ett sådant tillvägagångssätt synnerligen
olyckligt.» Och han fogar härtill den lika själfklara som tänkvärda
reflexionen: »Om det vore så, att det uteslutande gällde att få män,
som åtnjöte parlamentariskt förtroende, vore ju metoden att tänka
på, men det gäller så mycket annat» (kurs. af oss). Det gäller enligt
Staaff att få dugliga chefer för departementen, »en fråga för hvars
bedömande ett parti in corpore helt visst är föga lämpligt», att få en
viss anpassning mellan olika meningsriktningar inom själfva
majoritetspartiet, i den mån de böra företrädas i ministären, och slutligen
att med personlig blick skapa förutsättningarna för ett godt
samarbete mellan regeringens medlemmar. »Vi föreställa oss, att man
icke kan stanna i tvekan om att hela denna grannlaga
urskillningsprocedur måste tillhöra ett omdöme, skötas af en enda person.»
Men skulle det icke kunna ifrågasättas, frågar Staaff, att majoriteten
dock diskuterade saken och kanske uppställde vissa kandidater ehuru
utan direkt fordran på deras antagande? »Det skulle föga förbättra
tillståndet.» Ty vid en sådan nominering skulle med lätthet vissa
kandidaturer kunna forceras fram, det skulle för den ledande bli
ytterligt svårt att förbigå den eller dem, som fått opinionen för sig,
och risken låge nära, att de förfördelade intressena framställde
utgången som »en örfil åt partiet själft».
Ödets ironi har fogat det så, att Karl Staaffs närmaste i den
parlamentariska successionen, densamme som pietetsfullt befordrat
hans statsvetenskapliga manuskript till tryckfärdig fullbordan, i dessa
yttersta dagar in amplissima forma vrakat det rättesnöre, som bjudes
ministärbildaren i hvad som borde vara den svenska liberalismens
kanoniska styrkekälla. Förmodligen skall från deras sida, som i
rent skärande motsats härtill praktiserat kontradiktoriska grundregler,
såsom förklaring och försvar anföras, att den parlamentariska vinden
blåser i annan riktning än hvad Staaff förutsatte, att vi icke ha ett
utan två majoritetspartier, och att följaktligen rådplägning i en viss
utsträckning varit oundgänglig. Här kan man dock sätta ett par
stora frågetecken, och framför allt måste man spörja, hvarför ett
majoritetsblock, som så harmoniskt som vår förenade vänster smälter
samman, skulle behöfva befästa ett så mäktigt svalg mellan sina
villkor för regeringsbildning och dem, som gälla under
förutsättningen af ett majoritetsparti. Hemligheten kan i själfva verket först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
