Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Grundtvigianism och katolicism. Ett genmäle af Ester Möllerstedt med svar af Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tänka vi på lärofadern, Grundtvig själf — jag är viss på att professor
Holmquist icke tvekar att kalla honom en äkta luthersk gestalt. Man kan
våga draga linjen Paulus — Luther — Grundtvig. Grundtvigs religiösa
ungdomskamp är af samma art som Luthers. Grundtvigs förkunnelse går i Luthers
anda; hans psalmer äro som en genklang af den store reformatorns röst —
samma trosstyrka, samma barnsliga innerlighet.
Och Grundtvigs lärjungar. Läser man t. ex. den nyligen utkomna
brefväxlingen mellan Otto Møller och Skat Rørdam, så får man nog samma
intryck af luthersk tankegång och luthersk anda, ett intryck, som väl blir än
starkare, om man studerar Otto Møllers tanketunga, klara och myndiga skrifter.
Eller Jakob Knudsen. Jag tänker icke blott på den bild han gifvit oss af
Luther själf utan på hans personlighet och hela författarskap. Slutligen —
för att nämna någon nu lefvande — tror jag, att den, som hört pastor Morten
Larsens utläggning af Romarbrefvet eller följt hans kamp för kyrklig frihet,
icke kan tvifla på att Luthers ande lefver kvar i den grundtvigska rörelsen.
Hvad åter riktningen i dess helhet beträffar, är det naturligtvis alltid svårt
att yttra sig om en riktning som helhet. Grundtvigianerna äro söndrade i
åtskilliga grupper, och mellan yttersta högern och yttersta vänstern äro
beröringspunkterna icke så många. Det finnes en förbenad grundtvigianism, som är allt
annat än tilltalande. Om den mer än annan förstelnad lutherdom närmar sig
katolicismen, vet jag däremot icke.
Hvad den öfriga rörelsen angår, har jag ej kunnat märka skymten af
tendens mot katolicismen men väl en sträfvan, som går åt rakt motsatt håll. Jag
vill endast peka på en sak: den kyrkliga frihetskampen. Den inleddes af
Grundtvig och har sedan trofast fullföljts af hans lärjungar. »Lärofrihet» och
»ritualfrihet», »Frihed for alt, hvad der stammer fra Aand» — det låter just
icke katolicerande.
Professor Holmquist talar om det nyvaknande lifvet i den svenska kyrkan.
Inom de grundtvigska kretsarna har något motsvarande ägt rum. Den synliga
början skedde 1909 med det stora mötet på gården Liselund (nära Slagelse),
och det är nytt, friskt lif, som utgår från de fortsatta mötena där sommar
och vinter, från den fasta »Menighedsskolen» på Liselund och från de små
grundtvigska friförsamlingarna som allt mer synas tillväxa.
En fördel har denna rörelse framför den svenska. Den är icke akademisk,
den har sitt centrum i »folket» och kan därför också lättare nå ut till alla.
Jag tror sålunda, att lutherdomen i den danska grundtvigianismen har ett
lika fast bålverk som i den svenska »ungkyrkligheten». Någon tendens mot
katolicismen har jag, som sagdt, i hvarje fall icke kunnat upptäcka.
Hvad åter anledningen kan vara till att katolicismen i Danmark vunnit
»de största framgångar» är ju icke lätt att säga. Men månne icke orsaken
kan sökas däri, att Danmark är det nordiska land — eller rättare Köpenhamn
den nordiska hufvudstad — som står i lifligaste förbindelser med Europa
och där den »europeiska», religionslösa radikalismen vunnit mest terräng. Från
fullständig frigörelse till största möjliga auktoritetsunderkastelse är ju steget
icke så långt.
Ester Möllerstedt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
