Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Vår lifsmedelsfråga och landtmännen. Af G. Sederholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltmer extensiv och allt mindre inriktad att fylla kristidens
kraf på omedelbar produktion af lifsmedel. Hvar ligger då
orsaken till dessa missförhållanden? Den frågan måste först
upptagas till besvarande, innan man kan planera, huru en bättre
sakernas ordning skall komma till stånd.
Den förklaringen ligger gifvetvis närmast till hands, att den
för vårt lands försörjning olyckliga utvecklingen af vårt
jordbruk under kristiden är att tillskrifva landtmännens bristande
uppfattning af hvad landets väl af dem kräfver eller
obenägenhet att tillmötesgå dessa kraf. Det ligger otvifvelaktigt en
viss sanning häri. Ett klargörande mer än som hittills skett
för våra landtmän, huru betydelsefull deras gärning just nu är
för vårt folks själfförsörjning och själfständighet, hade säkert
varit till gagn för saken. Men å andra sidan må man ej fordra,
att jordbruket i annan mån än hvarje annan ekonomisk näring
skall af sina utöfvare ledas i en riktning, afvikande från den,
som betingas af de ekonomiska förutsättningar, hvarunder det
arbetar. Man kan ej förvänta af den stora mängden af våra
landtmän, att de skola planlägga sin drift efter andra principer
än dem, de finna för jordbrukets ekonomiska afkastning
gynnsammast. Föreligger ett statsintresse, att produktionen skall gå i en
viss riktning, då tillkommer det också statsmakten att skapa
förutsättningarna för utvecklingen dithän, främst de ekonomiska,
men för öfrigt äfven andra, som kunna vara ägnade att därvid
medverka. Om så sker och om samtidigt ett energiskt
upplysningsarbete om innebörden häraf bland landtmännen bedrifves,
då skall ock förvisso utvecklingen söka sig åt önskadt håll. Men
utan skapande af dessa förutsättningar kommer nog
produktionen att följa samma bana som hittills. De gångna årens
erfarenhet bekräftar detta. Hösten 1916 fastställdes som maximipris på
råg och hvete resp. kr. 21,50 och kr. 22,50 per 100 kg. — pris, som
understego såväl hvad fodersäd då gällde i öppna marknaden
som hvad sedermera utförda noggranna beräkningar visade
vara produktionskostnaden för dessa sädesslag i mellersta och
södra Sverige. Höstsådden minskades också under det normala,
och afsevärda mängder brödsäd utfordrades i stället för den
dyrare majsen, hvarå då fanns god tillgång. Hösten 1917
beräknades medeltalen för dessa sädesslags produktionskostnader,
företagarevinsten oberäknad, till 31 kr. för hvete och 35 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
