Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Från de båda senaste seklen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 125
centrerade kring oppositionen mot Karl Johan, den förra följer den
i dess successiva utveckling fram till den tidens parlamentariska
kraf, den senare tecknar den i dess höjdpunkt vid den berömda
genombrottsriksdagen. Sanningen att säga vinna knappast
oppositionsmännen vid närmare bekantskap, om icke möjligen i den mån
Karl Johans orkeslösa och villrådiga konselj förlorar. Minst af allt
var den fjäsade Anckarsvärd ägnad till partichef. Andersson visar,
huru han från början var principiellt ovillig mot tanken på ett
samladt oppositionsparti; Liljecrona låter oss bakom riksdagens kulisser
skåda honom som den hoptimrade oppositionsfarkostens
gallions-bild, en imponerande fasad men intet eller litet där bakom.
Bland det unga släkte, som då och långt senare med beundran
lyssnade till Anckarsvärds klangfulla stämma och vältaliga fraseologi,
skulle en, Emil Key, i tidens fullbordan taga vid, där den gamla
liberalismen trodde sig ha nått sitt mål i och med
representationsformen. I den nybildade andra kammarens märkligaste
partisammanslutning, landtmannapartiet, var Emil Key jämte Arvid Posse den
mest markerade profilen; bönderna, de må heta Erik Ersson i
Vall-sta, Jan Andersson i Jönvik eller Carl Ifvarsson, verkade genom
massa och klassinstinkt men föga som personligheter. Genom denna
kontrast var egentligen från början Keys politiska öde förebådadt,
sådant det nu blifvit tecknadt i tredje delen af Minnen af och
om Emil Key. Boken — i förbigående sagdt ett nyförvärf af
verkligt värde, betydligt starkare i intresse än dess föregående delar —
ger en ganska intim inblick i partioperationerna under åren 1873—
83, d. v. s. från den beryktade kompromisskrifvelsen i försvars- och
skattefrågorna och fram till den Posseska ministärens misslyckande.
Vi se Key i nominell chefställning men reellt öfverflyglad af Carl
Ifvarssons rent negativa tendenser, så att han för att nödtorftigt få
partiet med sig den afgörande riksdagen 1883 tvangs att nedpruta
sina försvarsanspråk till en punkt, där första-kammarflertalet icke
längre kunde möta. Skildringen är lärorik, ej minst för att skatta
det afgörande ögonblickets vikt. För vår traditionella riksdagspolitik
är, trots allt klagande öfver utredningar, uppskofvet och
bordläggningen den närmaste taktiken: man väntar och ser, ty det är ju
ingen brådska. Men därvid händer, att det psykologiska momentet
passerar förbi oanvändt. Det vill synas, som om under åren 1874—
78 tillfällen skulle varit inom räckhåll för en relativt hygglig
lösning af den tidens försvarsproblem, sedan var det för sent, ty
bondenihilismen hade vuxit för stark.
Apart från nu berörda arbeten stå de nya två delarna af Fredrika
Bremers bref, hvilka föra den stora brefsamlingen fram till hösten
1857. Det är fara vardt, att denna rika skattkammare skulle blifvit
litet använd eller i hvarje fall icke värderad efter förtjänst, därest
icke de trägna utgifvarinnorna på noterna till brefven nedlagt ett
särdeles högtkvalificeradt arbete — kanske vore ibland talet om
öfverkvalifikation på sin plats? Men, är det riktigt försvarligt att så
fullständigt trycka hvarje breflapp, hvar liten biljett? Man kan få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
