Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 5. 3. 1918 - Försvaret inför 1918 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flygvapnets behof får man kanske i hänvisningen till den blifvande
omorganisationen inlägga ett löfte att de icke skola helt förbises.
Men i öfrigt ser det ut, som skulle världskriget hufvudsakligen
existera för regeringen genom de kostnadsökningar det framkallar.
Fjolårets riksdag ställdes, som man minnes, inför ett
vidtomfattande, på krigets lärdomar byggdt förslag, förnämligast åsyftande
materielanskaffningar (jfr därom öfverste Söderhielms artikel i denna
tidskrift 1917, sid. 194 ff.), ett förslag som till allra största delen
kastades i papperskorgen. Och de som utförde detta handgrepp
ha tydligen icke känt sig manade att upptaga det till förnyad pröfning
»uppifrån». Saken har förevarit! »Då nästlidet års riksdag icke
ansett sig kunna bevilja ... samt några nya skäl icke blifvit af
arméförvaltningen förebragta, finner jag mig icke kunna tillstyrka
bifall», heter det kort och torrt på ett ställe i departementschefens
yttrande; och det betraktelsesättet tycks vara dominerande.
Del är mödan värdt att efterspana regeringens åtgärder till
förstärkning och organisation af det tunga artilleriet, detta vapen vid
hvilket under världskriget segern så många gånger blifvit fästad och
utan hvars tillräckliga skydd våra soldater i ett framtida krig med
ökad visshet kunna blicka mot döden. Man finner svaret på sid.
233 i statsverkspropositionens bilaga rörande fjärde hufvudtiteln.
Arméförvaltningen hade begärt 6 millioner »för anskaffning af viss
artillerimaterial» och 16¾ millioner för uppsättande af ett nytt tungt
artilleriregemente. Svar: »med pröfning af ifrågavarande anslagsbehof
torde böra tillsvidare anstå».
Beskedet gäller också förslaget om 2½ millioner för fortsatt
anskaffning af mobiliseringsammunition till handvapen och kulsprutor.
Hvad materialanskaffningen för dessa vapenslag beträffar, nedprutas
krafvet för 1919 från öfver fem till två millioner. Om
kulsprutornas roll i kriget behöfver väl här icke ett ord sägas; det kan
emellertid ha sitt intresse att erinra om, att på ett tyskt
infanteriregemente finnas nittio sådana, på ett svenskt — sex.
Att landstormen utgör en af de svagaste punkterna i vår
försvarsorganisation, är för ingen fördoldt, och den humoristiska popularitet
den åtnjuter är blott ytterligare ett nästan förolämpande vittnesbörd
i samma riktning. Fjolårets kungl. proposition innehöll ett
genomtänkt och omfattande förslag till reform af dess försummade befälsfråga
— det föll och har nu hvarken återupptagits eller blifvit ersatt med
något nytt. Landstormsbekymrets andra hufvudpunkt, den bristande
utrustningen med beklädnad och annan intendenturmateriel, tvang
sig ju vid förra riksdagen fram till en lösning. Men i hvilken takt
sker nu denna? Den af 1915 års landstormssakkunniga — bland
hvilka märkes nuvarande statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet — uppgjorda planen upptog för första perioden (1916)
något öfver 6, för andra (1917—20) nära 7 och för tredje (1921—24)
något öfver 2 millioner. Vi ha nu kommit så långt, att för år 1919 och
1920 äskas återstoden af den för 1916 beräknade anslagssumman. Man
tycks inse, att en ouniformerad landstorm har goda utsikter att dela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
