Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 5. 3. 1918 - Det nya Östeuropas födslovåndor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationella själfbestämmanderättens välljudande grundsats bland sina
tallösa programpunkter. Utåt ledde denna politik närmast blott till
den vackra principens inskärpande från båda de krigförande
grupperna såsom lämplig probersten på motståndarens politiska moral.
Inåt däremot fick den reellare verkan: väl motiverade och mycket
besynnerliga republikanska statsbildningar tillkommo då om
hvartannat i namn af denna grundsats i snart sagdt alla delar af det sig
i konvulsioner vridande ryska riket. I denna princips namn
lyckades finländarne tilltvinga sig faktiskt oberoende. Med minst lika stor
framgång och betydligt rikare realpolitiska maktresurser organiserade
»radan» i Ukraina en autonomi, hvars separatistiska konsekvenser
man dock i Kiev i det längsta undvek att utdraga. Närmare tanken
på en federativ rysk republik ställde sig esternas flertal, medan
däremot i Livland och Kurland den tyskbördiga aristokratien allt
öppnare påyrkade intim anslutning till tyska riket såsom enda medlet
att rädda Östersjöprovinserna från anarki — och att konsolidera hvad
som ännu fanns kvar af dess eget sociala och politiska inflytande. I
Donområdet sällade sig de undanknuffade gamla regimernas män
från tsarismens epigoner till kadettliberalismens nationalistiska
vältalare, och de ingingo där ett slags försvarsförbund med
förödmjukade officerare och till nationell själfstyrelse från urminnes tid
trängande kosacker. Basjkirien, Bessarabien, Kaukasien äro namn på andra
»folkrepubliker», där man bidade sin tid och med växlande framgång
sökte bjuda bolsjevismens i Petrograd och Moskva verksamma
maktcentraler spetsen.
Det är i denna sjudande folkkittel bolsjevikernas utrikespolitiska
nederlag nu åter kommit det att fräsa och bubbla mer än någonsin
förr. Det tysk-österrikiska uppgörelseprogrammet åsyftade skapandet
af fredliga och lydiga grannstater vid Centraleuropas östgräns och
kunde därvid till en viss grad använda den nationella
själfbestämmanderättens allmänt med läpparnas bekännelse hyllade
grundsatser. Fred slöts med Ukraina, Bessarabien torde ha bestämts till
plåster åt Rumänien vid dess nödtvungna underkastelse, med
Kaukasien skola turkarna försöka en liknande uppgörelse, Litauen och
Östersjöprovinserna ha afsöndrats från Ryssland och bli hänvisade
till kompromisslösningar mellan nationellt oberoende och tyskt
öfvervakande inflytande, Sveriges svaga hållning i den finländska krisen
ger Tyskland tillfälle att i ännu oberäkneligt omfång stärka sitt
politiska och ekonomiska inflytande äfven i Finland. Bolsjevismens
planer på världskrigets afveckling och aflösning genom en som
skogseld västerut framkrypande världsrevolution gåfvo Tyskland det ideella
underlaget för dess mycket realistiska maktutvidgningsplaner.
Centralmaktsarméernas inryckning i Ukraina, Estland och Finland äro
de svärdshugg, som inledt denna senaste fas i det östeuropeiska
omdaningsarbetet. Men ännu skymta endast oklart konturerna till »den
nya skapelsen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
