Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den blå Ålandsboken. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Situationen hade vid denna tidpunkt så tillspetsat sig, att
möjligheterna för en fredlig uppgörelse på Åland syntes
minimala. Strängt taget skönjas blott tvänne vägar därtill: antingen
att skyddskårens högste chef general Mannerheim anbefallde
de sina att utrymma Åland — naturligtvis med liknande
förpliktelser för öfriga väpnade inkräktare — eller att den
svenska medlingen uppträdde med en auktoritet, som kunde
imponera åt alla håll. För att möjliggöra det förstnämnda
hade sjöministern (den 18 februari kl. 0,45 f. m., bil. 18)
bemyndigat chefen å Thor att meddela: »svenska regeringen
förmedlar telegrammen till Mannerheim, underrätta skyddskåren».
Men besked från den finländske chefens högkvarter skulle låta
vänta på sig, och under tiden måste handlas. Återstod sålunda
att se, hvad inflytande den svenska förmedlingen kunde öfva.
Därest nu innebörden af det under bil. 25 citerade telegrammet
med dess ytterligt snäfva gränser för den svenske fartygschefens
rörelsefrihet blifvit känd eller ens anad på Åland, så hade
visserligen all respekt för svensk auktoritet varit borta. För
visso ha våra officerare varit kloka nog att ej låta denna
besvärande omständighet sippra ut, och därför kunde den
blygsamma truppsändningen samt underrättelsen, att kustflottans
första division beordrats från Karlskrona till Arholma (bil. 26
— med hvilka instruktioner?), imponera så pass, att Thors
chef den 19 (ankommet kl. 11,50 f. m., bil. 30) fick inrapportera
»godt hopp om lycklig utgång». Det var likväl för tidigt, två
timmar senare lät det åter illa, och kvällen samma dag fann
han skäl införmedia den mening, som två ålänningar uttryckt
till honom, »att enda räddningen är, att stark svensk
truppstyrka landsättes på Eckerön, och att ultimatum riktas till
ryska garnisonen» (bil. 32).
Strängt taget var väl denna tanke på mera energiskt
inskridande ytterst naturlig. Mer än så, den torde efter äldre
diplomatiska begrepp varit den enda riktiga, därest vid så tilltrassladt
läge en snabb afveckling skulle vinnas. Man hade kommit till
den punkten, där medlaren måste vara beredd att eventuellt
uppträda äfven som skiljedomare, hvilket han med bevarad
opartiskhet och neutralitet kan göra, om han har tillräckliga
maktmedel bakom sitt domslut. Att de 125 marinsoldaterna
icke räckte för den uppgiften, behöfver knappast sägas.
Sjöministerns svar lydde docerande: »Svenskt ultimatum får ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
