Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 20. 4. 1918 - Likvidation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 219
till de båda andra skandinaviska länderna och deras ovilja mot att
Sverige hjälpte Finland, under det att till sist regeringen i samband
med herr Rydéns berömda afslöjanden i den moriska paviljongen i
Malmö återvände till sin första kärlek: nödvändigheten af att vara
opartisk i striden mellan Finlands lagliga regering och de upproriska
mördarhoparna i dessas ädla kamp för idealsamhället och framtidens
sociala kultur.
Hvad nu beträffar den i och för sig kanske mindre viktiga, men
af apologihänsyn i förgrunden framskjutna frågan orn det verkliga
motivet till regeringens handlingssätt, kan ju redan kronologien för
de olika motivens framträdande i den offentliga diskussionen, för att
ej tala om andra vittnesbörd, säga oss, att det bestämmande i det
afgörande ögonblicket var hänsynen till hvad man ansåg vara att
befara inrikes, främst faran från de fruktansvärda vänstersocialisterna
norr om Dalälfven och i andra rummet hänsyn till
regeringsmedlemmars uppfattning af den internationella socialistiska etikettens kraf.
När de ledande inom den finska socialdemokratien, herrar Männer,
Sirola m. fi., tvingades med på upprorsmännens och mördarligornas
sida, var den osynlige ledamoten af Kungl. Maj:ts regering, herr
Branting, förhindrad att låta Sverige »ta parti» mot hans gamla
bekanta och vänner från otaliga internationella och skandinaviska
ar-betarkongresser; upprorsrörelsen hade fått sin så att säga officiella
prägel inom den internationella socialdemokratien; då kunde ej längre
den svenska socialdemokratien »ta parti», den kunde endast »ta
afstånd», och då måste också den svenske konungen och hans
regering bli »neutrala» i den strid som fördes om lag och rätt af den
regering, som Sveriges konung och folk nyss förut erkänt.
I hvad mån det skandinaviska motivet spelat in är svårare att
afgöra för den utomstående. Så mycket kan dock sägas, att har detta
varit fallet, skulle den svenska utrikespolitiken i dessa historiska
ögonblick ha diskuterats i Köpenhamn eller Kristiania och ledts af den
ovilja, som där kunde förefinnas mot en politik till skydd för vitala
svenska intressen, då må vi be Gud bevara oss för den sortens
skandinavism i framtiden. Att man åtminstone i Köpenhamn skulle
opåmint lagt några stenar i vägen för hjälp åt Finland, förefaller
emellertid föga troligt, i hvarje fall icke, om man där från Sveriges
sida försport någon starkare tendens till handlingslust.
Om man slutligen inom svenska regeringskretsar hyst den
uppfattningen, att i Finland funnits starka krafter, som ifrade för en
orientering åt Tyskland, förefaller det onekligen något egendomligt
att genom en tillbakavisande hållning yttermera påverka den finländska
politiken i denna riktning. Motsatsen borde väl snarare varit fallet;
då om någonsin borde det väl varit den svenska regeringen
angeläget att söka motverka dessa krafter genom att så långt som möjligt
gå de svensksinnade till mötes — om nämligen, som man måste ta för
gifvet, insikt fanns i fråga om de faror för Sveriges framtid, som
Finlands orientering åt Tyskland medför.
Att under kriget enskilda finländska medborgare,i mer eller mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
