Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 27. 5. 1918 - Den ryska kyrkan och revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
önskat, ställdes i utsikt. Emellertid fick den allmänna meningen i
Ryssland snart helt andra saker att tänka på. Den inre politiken, frågan
om ordningens återställande och framför allt striden mellan den första
duman och regeringen lade beslag på allt intresse, och de som relativt
oviktiga betraktade kyrkliga frågorna trängdes i bakgrunden. När
förhållandena efter ett par år stadgat sig och den gamla regimen återigen
hade fått fast grepp om regeringstömmarna, var det ingen som längre
vågade taga upp förslaget om reformering af förhållandet mellan kyrka
och stat. Allt fick helt enkelt blifva vid det gamla, och prästerskapet
måste, om också under halfkväfda protester, i stillhet begrafva alla sina
vackra reformationsplaner.
Med kännedom om dessa omständigheter har man knappast anledning
att förundra sig öfver den välvilliga hållning, som de kyrkliga
myndigheterna intogo till den borgerliga revolutionsregeringen. Den nye
generalprokuratorn lät sig också angeläget vara att å sin sida visa kyrkan
allt möjligt tillmötesgående. Hans program var ägnadt att verka i hög
grad tillfredsställande på alla parter: ”Kyrkan skall intaga en välvillig
hållning till staten men ej utöfva någon politisk verksamhet, hvaremot
staten å sin sida förbinder sig att ej inblanda sig i kyrkans inre
angelägenheter. Ett koncilium skall dessutom sammankallas, där kyrkan
på egen hand skall få genomföra de organisatoriska åtgärder, som
synas henne nödvändiga.” Men då det blef fråga om att realisera
programmet, visade sig en hel del oanade svårigheter. Den nya regimen
var lika litet som den gamla benägen att släppa makten öfver
kyrkan ur sina händer, och slitningarna mellan generalprokuratorn och det
efter fullt oberoende längtande högre prästerskapet togo ett par gånger
ganska svårartade former. Majoriteten inom kyrkan stod emellertid
helt och hållet på revolutionens sida, och blott vid ett enda tillfälle —
vid en kyrklig kongress i Moskva i juni 1917 — höjdes en röst till
förmån för den gamla regimen; men denna enstaka meningsyttring tystades
genast af auditoriets demonstrativa hyllningar för
revolutionsregeringen. Ett varnande ord uttalades också af den för sin
mystiskt-religiösa panslavism bekante vetenskapsmannen furst Eugen Trubetskoj.
”Frågan om frihet på det andliga området”, yttrade han, ”är icke afgjord
blott genom en styrelseförändring. Kyrkan kan blifva och är måhända
redan ställd i lika slafviskt beroende af folkets vilja som den förut
varit det af tsarens.” Men hans ord vunno intet gehör bland
kongressdeltagarna, hvilka i stället sände ett entusiastiskt telegram till
”medborgaren-ministern” Kerenski.
Något längre fram på sommaren 1917 bringades förhandlingarna
mellan kyrkan och staten omsider till afslutning. Kyrkans fulla frihet
lagfästes, och staten frånsade sig all rätt att inblanda sig i dess inre
angelägenheter; blott då det gällde handhafvandet af de medel, som från
statens sida tillskötos för kyrkliga behof, skulle dess representanter
utöfva en kontrollerande myndighet. I öfrigt skulle kyrkan vara en
fullt själfständig och fristående organisation.
För första gången sedan Peter den stores dagar hade alltså den ryska
kyrkan frihet att handla oberoende af staten. Dess första åtgärd blef att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
