Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Det finländska frihetskrigets inledning och frågan om den svenska hjälpen. Af W. A. Douglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan krigserfarenhet, f. d. finländska officerare och
underofficerare, som i regel ägnat sig åt civil verksamhet under de
senaste femton åren, ett mindre antal i Tyskland utbildade
finländska jägare med eller utan officersutbildning samt slutligen
de efter hand anländande svenska officerarna och underbefälet,
det var den i och för sig allt för fåtaliga men mycket
heterogena kadern af verkligt militärt skolad befälspersonal, hvilken
stod till buds. Härtill kom den stora massan af befäl eller
rättare sagdt föregångsmän, som antingen alldeles utan militär
skolning och endast tack vare högre social ställning eller
bildning ställt sig i spetsen för ett antal uppbådade, eller som i
bästa fall under ledning af finländska jägare erhållit några
veckors forcerad utbildning i den förut nämnda Vörå-skolan.
Hvad slutligen utrustningen beträffar, så kan man påstå, att
sådan till en början helt saknades, och det är endast den
finländska landtbefolkningens oerhörda seghet och vana vid utelif
och strapatser som kan förklara, att denna brist icke verkade
helt upplösande på detta midt i högvintern till krigstjänst
utkallade folkuppbåd.
Den uppgift som med de sålunda beskaffade trupperna
förelåg general Mannerheim till lösning var ufan tvifvel synnerligen
allvarlig. Det var ju visserligen ej att tänka på att med dessa
utan hjälp utifrån kunna gå till en offensiv mot den starka
fienden i söder. Innan man kunde tänka på något dylikt,
måste vapen, ammunition, instruktörer och ledare anskaffas, och
nya stridsmedel med tillhjälp af allt detta skapas. Till dess så
skett, måste emellertid de befintliga trupperna försvara de
landvinningar, som under det första krigsskedet blifvit gjorda.
Gränserna mellan det hvita och det röda Finland voro ännu
i detta skede mycket obestämda, och först så småningom
klarnade förhållandena härutinnan. Var kriget under hela tiden
ett utprägladt vägkrig, så var det under denna första period i
hufvudsak endast utmed järnvägslinjerna, som strider utspunno
sig. Sålunda ledde de rödas omedelbart igångsatta försök att
återtaga Haapamäki till sammanstötningar med hvita
bevakningsafdelningar vid Vilppula, hvilka strider därefter med
växande förbittring fortgingo ända till den 18 mars och medförde
bildandet af en verklig »front» härstädes. På liknande sätt
uppstod fronten i Karelen något söder om järnvägsbron öfver
Vuoksen vid Antrea genom de rödas försök att kasta sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
