Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Det finländska frihetskrigets inledning och frågan om den svenska hjälpen. Af W. A. Douglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven vände sig till Berlin, torde icke vara ägnadt att förvåna.
Den tveksamhet i fråga om hvad man å finländskt håll borde
af oss begära, hvilket utan tvifvel gjorde sig gällande, måste
åter hänföras dels till den lätt förklarliga desorientering i
allmänhet, hvilken i detta skede utmärkte den finländska
statsledningen, dels till en principiell motsättning mellan senaten
och öfverbefälhafvaren i dessa stycken.
General Mannerheim torde inför senaten hafva ställt sig
bestämdt afvisande till tanken på hvarje utländskt statligt
ingripande, och han motiverade denna sin ståndpunkt med en lika
bestämd förklaring, att han med egna krafter skulle vara i stånd
att lösa den honom förelagda uppgiften. Att den finländske
öfverbefälhafvaren härvid likväl räknade med en snabb
tillförsel af vapen och ammunition samt med ett frivilligt svenskt
deltagande i kriget af långt större dimensioner, än hvad fallet
blef, är ställdt utom tvifvel. När Mannerheims ståndpunkt icke
delades af senaten, torde detta derför hafva berott på de
omedelbart felslagna förhoppningarna om vapenfrågans lösning med
svenskt bistånd samt inför de stora svårigheter, som restes mot
det svenska frivilliga deltagandet i kriget. Det må således här
konstateras, att den svenska politiken direkt bidrog att
framkalla hvad den måhända icke önskade — det tyska ingripandet
i Finland!
Ur folkpsykologisk synpunkt innebar Sveriges vägran att
direkt ingripa det andra svåra slaget för svenskheten i Finland.
Den finländska borgerliga allmänheten, den må nu ha varit af
svensk eller finsk nationalitet, hvilken ingalunda kunde vara
orienterad i alla dessa diplomatiska och militära frågor,
räknade nämligen helt enkelt med den svenska hjälpen såsom
något själfklart. Undran rådde blott om, när och på hvilka
vägar svenskarna skulle komma; att de skulle komma, därpå
tviflade ingen. Och när på ryktets underbara vingar
budskapet om de svenska frivilligas ankomst till Finland, förstoradt
och omskapadt till säkra underrättelser om reguljära svenska
truppers hjälp, nådde de isolerade i Sydfinland, fann den rörda
tacksamheten mot det trogna gamla stamlandet inga gränser!
Den senare inträdande reaktionen blef gifvetvis därefter.
Ur militär synpunkt måste alldeles bestämdt häfdas, att ett
svenskt ingripande vid den tidpunkt då ett sådant från
finländskt håll begärdes — midten af februari — skulle ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
