Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 25. 6. 1918 - Sedelutgifning och statsbehof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 DAGENS FRÅGOR
allmänheten minskat sina tillgodohafvanden i bankerna. Så skulle om-
föringen af medel från enskilda till staten automatiskt ha uppstått.
Men staten gjorde intet af allt detta utan lånade i stället hos Riks-
banken. Riksbanken förfogar emellertid ej öfver något privat sparande
och har heller ingen utlåning åt industrien, den har en enda »kredit-
källa» — sedelutgifningen. Så ledde hela denna utveckling naturnöd-
vändigt till det gifna resultatet. Staten fick visserligen sina penningar
lika fullt på det sättet; men den fick ej lika mycket för dessa penningar
som förut. Ty själfva finansieringen ökade sedelmängden och medförde
därför att mindre varumängd kom att svara emot hvarje penningenhet.
Utöfver att man lyckades yttermera fördärfva valutan, lät man sålunda
staten göra en dålig affär genom att afspisa den med mindre behållning
för den skuld som åsamkades svenska folket.
Saken hade emellertid flera konsekvenser. De diskontostegringar,
Riksbanken lät förmå sig att göra, voro högst ovälkomna för affärsban-
kerna; ty genom att kommissionernas finansiering förlades till Riks-
banken, blefvo bankerna ej alls föremål för en så stark låne-efterfrågan
som motsvarade det höga diskontot. De hade därför svårt att finna
placering för sina medel och detta utgjorde en ständig påtryckning
på Riksbanken att sätta ned diskontot. För att råda bot härpå föreslogo
några reservanter i bankkommittén, att Riksbanken skulle få rätt att
låna in medel emot ränta; därigenom skulle affärsbankernas öfverskott
af insättningar kunna hejdas och öfverföras till Riksbanken. Äfven om
denna väg vore framkomlig, hvilket är möjligt, måste man väl säga, att
en betydligt naturligare åtgärd är att direkt, utan omgång, tappa det
sparande, som nu gå till affärsbankerna, på statens flaskor, så som
skett genom den nu beslutade krediten, och som skulle ske ännu bättre
genom försäljning af skattkammarväxlar i öppna marknaden.
Då återstår endast frågan, hur affärsbankerna skola bära sig åt att
minska kreditgifningen åt enskilda. Ej heller här ligger svaret långt
borta. Förhåller det sig som nyss antyddes, att bankerna förut haft
svårigheter med placering af de insatta medlen till den en gång bestämda
räntefoten, så upphör denna svårighet utan vidare; affärsbankerna sluta
upp med att påverka Riksbanken i riktning af ett sänkt diskonto och
placera nu utan svårighet hos staten (kommissionerna) hvad som förut
med svårighet placerats hos enskilda. Om åter förhållandena ändras,
så att affärsbankernas insättningar ej med nuvarande räntefot räcka
till för såväl den nya utlåningen till staten som den normala till enskilda,
så komma affärsbankerna själfva att pressa fram ett högre diskonto,
alltså raka motsatsen till hvad de gjort förut, men däremot just hvad de
böra göra. Endast om och i den mån, under den senare förutsättningen,
en dylik diskontostegring icke inträder, förfelas åtgärdens syfte. Affärs-
bankerna tvingas nämligen i sådant fall att öka sin rediskontering i
Riksbanken, och då blir verkan ånyo ökad sedelutgifning. Men så
mycket borde man väl ändå kunna vänta af Riksbanken, att den genom
en af affärsbankerna själfva önskad diskontostegring eller åtminstone
genom upphäfvandet af returdiskontot (den lägre räntesatsen för redis-
konteringen) motverkade en dylik utveckling. Om t. o. m. detta är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
