Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Museerna och vår tid. Af G. Karlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSEERNA OCH VÅR TID 431
För att först hålla oss till dessa senare, hvilka under de sista
åren vuxit upp såsom svampar ur jorden, har den nya rörelse,
som kallat fram dem, byggt dels på den gamla allmänt
kulturhistoriska uppfattningen att samla allt som öfver hufvud kan
anses museivärdigt, dels på den moderna tidens egen sträfvan
på alla områden — att specialisera. Såsom museityp framträder
denna i koncentrering på ett eller annat begränsadt
kulturområde, med syfte att inom detta vinna den högsta möjliga grad
af fullständighet såväl i tiden som i rummet.
Konfliktanledningar, berättigade eller oberättigade, hafva
naturligtvis uppstått här som på andra områden, där likartade
intressen korsa hvarandra. Vanligen röra de sig om ett förment
intrång på olofliga jaktmarker.
Följden har naturligtvis blifvit den vanliga, att de gamla
stats-auktoriserade institutionerna ropat på skydd mot inkräktarna,
och då staten icke har några verksamma medel mot vare sig
de enskilda samlarna eller den här af antikvitetshandlare, som
den nya rörelsen framkallat, har man i stället inriktat sin
skyddsaktion på ett försök att med så starka band som möjligt binda de
nya[ museikonkurrenterna: special-, provins- och bygdemuseerna.
Motiveringen för detta skyddssystem är följande. Tillgången
på konst- och fornsaker i vårt land är ej tillräcklig för en
obegränsad konkurrens, som dessutom alldeles för hårdt skulle
pressa de relativt små medel museerna äga till sitt förfogande.
Hufvudmaterialet måste därför tillförsäkras centralmuseerna i
hufvudstaden, de verkliga bärarna af den kulturhistoriska
forskningen, under det alt landsortsmuseerna, såväl de större,
provinsmuseerna, som i ännu högre grad de smärre, bygdemuseerna,
böra nöja sig med att inom sin bestämda samlingsrayon lämna
en allmän bild af den lokala kulturutvecklingen, hvarvid unika
föremål mycket väl kunna undvaras eller åtminstone ersättas af
facsimilier.
Då det är ett statsintresse, att det viktigare
forskningsmaterialet icke splittras, måste hvarje statsunderstöd till provins- och
bygdemuseerna vara förbundet med åläggande för dessa dels att
till centralmuseerna afstå hvad som för dessa kan betraktas
såsom behöfligt, dels att icke samla utom sitt fastställda område.
Likaledes böra bestämda gränser uppdragas mellan de olika
centralmuseerna, och en noggrann vakt hållas öfver att dessa
gränser för framtiden icke öfverskridas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
