Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Museerna och vår tid. Af G. Karlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSEERNA. OCH VÅR TID 433
ning en samling emissarier för komplettering af
hufvudstadssam-lingarna, central museerna alias hararne af den vetenskapliga
forskningen; och full ersättning erhölle landsorten dels i de even
tuella statsanslagen, dels i det goda medvetandet att hafva
handlat rationellt, dels i den allt starkare återverkan, som
forskningens klart skinande sol skulle öfva äfven öfver den mörka
landsorten. Systemet skulle blifva så förträffligt, att vårt land äfven
på detla område såsom på så många andra — jag vet
egentligen icke, orn det ej är på alla områden — skulle blifva
löre-gångslandet i Europa.
Systemet är emellertid icke nytt. Det har under många år
med allt annat än lyckligt resultat tillämpats i vårt grannland
Danmark. Jag tror knappast, att det med sin
tidsperiodsuppdelning varit till gagn ens för de privilegierade
Köpenhamns-museerna. När ett af dem erhöll till skänks ett dyrbart skåp,
som föll utom dess samlingsrain, sålde det detsamma till
utlandet för att åtminstone tillföra museet värdet af en sak, som
det icke fick behålla; mer än ett föremål på Kulturhistoriska
museet finnes där endast därför att det danska museum, inom
hvars ram det föll, icke passat på vid försäljningen och de andra
museerna icke velat blanda sig i »Polens affärer». Redan för
många år sedan uttryckte jag förhållandet vid förvärfven till
de danska museerna sålunda: »Det ena kan och vill, men får
icke, det andra vill och får men kan icke, det tredje får och
kan, men vill icke». Så kommer en fjärde man, privatsamlare,
anlikvitetshandlare eller ett utländskt museum, som både kan,
vill och får, och därför också tar saken i fråga. Om
uttagnings-rältens tillämpning eller rättare sagt omöjlighet att tillämpa på
provinsrnuseerna i Danmark har jag hört allt för många
drastiska skildringar för att tro på dess effektivitet och ännu mindre
på dess gagn.
Jag vill med ett fall hämtadt från oss själfva ytterligare
exemplifiera systemets icke blott oförmåga att gagna utan rent af
skadliga följder, äfven när det gäller ett centralmuseum.
Lifrustkammaren, som borde utvecklas, till eit verkligt
specialmuseum för vapenhistoria af modern bärvidd, är nu först
och främst begränsadt af Arlillerimuseet, med hvilket det
naturligtvis borde sammansmälta, men dessutom af Statens historiska
museum, som lör sig förbehållit rätten att samla förhistoriska
och medeltida vapen, af Nordiska museet, som har samma rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
