Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 30. 9. 1918 - Tyska stämningar i motgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR M7
inträde. Menige man har nästan vidskepligt litat på att Hindenburg
och Ludendorff nog ändå under årets fälttåg skulle tillfoga fienden
så hårda slag, att den efterlängtade fredens lyckodag ändtligen kunde
skönjas och ännu återstående umbäranden därför blefve lättare att
fördraga. Dessutom har man, missledd af en inflytelserik riktnings
själf säkra presskampanj, missräknat sig på U-båtskrigets effektivitet
eller åtminstone på snabbheten i dess verkningskraft, något som också
både v. Payer och Freytag-Loringhoven oförbehållsamt erkände. Man
ville, betagen som man var af vårmånadernas segerjubel, icke inse,
att vårens och sommarens offensiver, såsom Freytag-Loringhoven
framhållit, närmast voro jämförliga med »utfall ur en stor belägrad
fästning». Och man talade i pressen och på folkmöten stora ord
om en tysk segerfred utan att märka, hurusom krigsledningens
grundtanke snarare var den gamla fridericianska, som genom den starka
defensiven under sjuåriga krigets sista år småningom ledde fram till
samförståndsfreden i Hubertusburg.
Så kom bakslaget. Sedandagen 1918 medförde med förlusten af
Drocourt-Quéantlinjen för tyskarna en av de allvarligaste motgångar
de lidit på västfronten sedan det första Marneslaget. Den hemliga
tron på att reträtten dock till sist skulle visa sig vara en fintlig
inledningsmanöver till ett nytt förintande offensivhugg började
försvinna. Fiendernas bullersamma segerjubel enerverade.
Dödsbudskapen från fronten spridde ny sorg i tusentals hem. Alla de på
ryktets vingar förstorade olycksbuden, sannolikt här och där ytterligare
försatta med smygande tillsatser från en metodisk fientlig
förstäm-ningspropaganda, kommo inströmmande. Och allt detta inträffade
midt under höstens tröstlösa gråvädersstämning, under de af
myndigheterna påbjudna költlösa veckornas nödtvungna försakelsedagar, och
därtill samtidigt med att den inre partisöndringen nådde sin
höjdpunkt i samband med den ånyo uppflammande striden om de
preussiska konservativernas envisa motstånd mot inlösandet af kejsarlöftet
om den lika rösträttens införande i rikets politiskt tongifvande stat.
Allt detta blef mångenstädes väl mycket för de nerver, på hvilkas
motståndskraft enligt Hindenburg krigets utgång ytterst beror. De
svagare dukade under för stämningar, hvilka preussiska
deputeradekammarens president, grefve von Schwerin-Löwitz tecknat i
följande ord:
Det lär finnas hustrur, som skrifva till sina män vid fronten: »Ack, om
dock ändtligen detta krig vore slut — det gör detsamma hur — vare s*g
segerrikt för oss eller icke — om jag bara hade dig hemma, då är allt annat
tör mig likgiltigt.» Och det lär till och med finnas män, som svara sina
hustrur på liknande sätt.
Sådana bref och sådana svar ha naturligtvis också förekommit på
motsidan — de ha uppsnappats och aftryckts i tyska tidningar —
men i en belägrad fästning äro de naturligtvis betänkligare symptom
än bland de belägrande.
Lifsmedelsfrågan betyder i detta sammanhang oändligt mycket.
Helt som en svartmålning kan ej det memorial affärdas, som de tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
