Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Den ekonomiska kooperationens ideal. Af Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0 12 LITTERATUR
Hvad som särskildt synes göra kooperationen till ett hälsosamt
inslag i samhällsutvecklingen är dess grundval i själfhjälpen’, det
förefaller vara få saker som i högre grad behöfva predikas från
taken under den kommande tiden än nödvändigheten för folk att
hjälpa sig själfva i stället för att vädja till en statsmakt, hvars
oförmåga att lösa stora ekonomiska uppgifter nu under kriget har
framträdt starkare än någonsin. Såsom red. Orne med fullaste rätt säger
1 en liten uppsats med titeln Gemensam hjälp och själfansvar i det
ekonomiska framstegsarbetet:
»Hvad som med någon personlig insats förvärfvats, blir alltid för den
enskilde värdefullare än det som faller honom till från ofvan, såsom resultat af
utanför lians inflytande stående makters spel . . . Skall någonsin ett lyckligare
samhälle än det nuvarande kunna skapas, så måste man göra klart för den
stora massan af människor, att framstegen i eminentaste mening måste vara
folkets eget verk.»
Detta är i full öfverensstämmelse med kooperationens historiska
ideal. För att icke tala om engelska förhållanden, där saken är
uppenbar, vet hvar och en med minsta kännedom om socialismens
historia i Tyskland, hur Lassalle slog sig till riddare på den tyska
kooperationens skapare och i sin bok Herr Bastiat-Schulze von
Delitzsch, der ökonomische Julian, öfveröste honom och den riktning
han företrädde med allehanda tillmälen och smädelser. Såsom red.
Orne med full rätt framhåller, har kooperationen bevarat mycket af
arfvet från den ekonomiska liberalismen, hvarur den framsprungit;
och äfven i hans egen bok finnas några punkter, där han vänder
sig emot de vanliga socialdemokratiska idealen. Så ställer han sig
i högsta grad afvisande emot alla slags statsmonopol, särskildt för
lifsmedel, med den intressanta och säkert fullt riktiga motiveringen,
att ett privat monopol »kan brytas af den kooperativa
centralorganisationen, såsom mångfaldiga erfarenheter från utlandet ådagalägga,
men under ett statsmonopol skulle denna utväg vara stängd». Det
är ett specialfall af det kända förhållandet — som t. ex.
undertecknad senast haft tillfälle att framhålla i en liten, af Industriförbundet
utgifven skrift, Staten och det enskilda initiativet efter kriget — att
äfven det starkaste privata monopol har att räkna med potentiell
konkurrens, medan statsmonopolet är skyddadt, hur illa det än sköter
sig. Det är också af intresse att se, hur öppet förf. betonar
företagsledningens betydelse och nödvändigheten af att kooperationen betalar
sina ledare hvad de stora förmågorna kunna få på näringslifvets
andra områden: »Så länge konkurrens om förmågorna råder, måste
man . . . finna sig i verklighetens kraf, hur mycket det än kan strida
mot gamla nötta slagord och fördomar.» Såvidt en utomstående kan
döma, ligger den praktiska kooperationsverksamhetens största
svaghet just på denna punkt; och författaren gör sig knappast några
illusioner i fråga om lättheten att här genomdrifva en ändring.
Uppgiften är dubbelt svår i betraktande af det slags demokratiska ideal,
som behärskar de breda lagren, såsom framgår af vår demokratiska
riksdags sätt att besluta om aflöning åt exempelvis cheferna för sta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
