Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 6. 11. 1918 - Svensk diplomati och folkopinion under Krimkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 525
den svenska politiken under Krimkriget utan äfven mycket
underhållande och icke öfverdrifvet smickrande skildringar af den dåtida
svenska diplomatiens arbetsförhållanden och framskjutna
personligheter.
Den bild Hallendorff ger af konung Oscar I:s politik är till dels
en rehabilitering. Oemotsägligt klargöras den kloka försiktighet och
genomtänkta följdriktighet med klart fattade utgångspunkter och
syften, som utmärkte dess första skede: korrekt neutralitet, därest ej det
i Orienten påbörjade kriget klart finge karaktären af ett europeiskt
befrielsekrig mot Ryssland och säkra garantier gåfves för tillräckligt
understöd åt ett till koalitionen anslutet Sverige och för Finlands
i n lorl.ifning såsom lön. Under detta skede rörde sig konungen på
den gamla diplomatiens område, där han var hemmastadd:
notväxlingar och diplomatiska konversationer, där hans själfbeherskning,
fyndighet och tekniska skicklighet kommo till sin rätt. Annat blef
förhållandet, när den allmänna opinionen både hemma och
utomlands började komma i svallning, och konungen ställdes inför
krafter, som han icke kände men fruktade och därför icke kunde
behärska eller leda.
Vid skildringen af den svängning den svenska politiken företog
under senare halfåret 1855 understrykas skarpt dess missgrepp och
brister. Såsom en sådan framstår den felbedömning af hela läget,
hvartill den svenska ledningen och öfver hufvud den svenska
diplomatien gjorde sig skyldiga på grund af ofullständig eller underhaltig
information och bristande skarpblick, när det gällde att genomskåda
stormaktsdiplomatiens spel och den »upplysta» opinionens slagord.
Man var fången i den gängse uppfattningen af kriget såsom de
framstegsvänliga västerländska nationernas snart sagdt naturnödvändiga
kamp mot österns barbari utan att för sig klargöra vare sig det
ple-biscitära kejsardömets, trots allt koketteri med de nationella
rörelserna, autokratiska karaktär eller det ryska legitimistiska
själf-härskardömets beroende af de religiöst-nationalistiska strömningarna
hos det ryska folket. Men än betänkligare var, att man fullständigt
misstog sig i afseende på de båda hufvudbundsförvanternas inbördes
ställning, deras krigsmål och däraf betingade krigsifver. Man
betraktade Frankrike såsom den egentligen drifvande kraften i kriget,
under det att i själfva verket Napoleon blott åsyftade den för
dynastiens bestånd nödvändiga gloiren och det af samma skäl betingade
iorvärfvet af en mäktig bundsförvant och redan tidigt, under
påtryckning af börskretsarna och de missnöjda elementen, inriktade sig
på en så snar fred som med dessa syftens uppnående syntes
förenligt. Samtidigt förbisåg man, att den engelska ledningen fullföljde
konkreta, realpolitiska syften, nämligen att tillbakatränga Ryssland
från den nära Orienten, och därför önskade krigets fullföljande tills
i sådant afseende verkliga resultat nåtts. Följden af denna
felbedömning blef en ensidigt fransk orientering, som med hänsyn till den
Napoleonska politikens art både då och senare förledde oss att sträcka
fötterna längre än skinnfällen räckte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
