Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 LITTERATUR
alla dess lidanden, hans studier och hans litterära sympatier, allt
kommer här i dagen. Det gör ett gripande intryck att se, hur han
även i dessa privata dokument alltid framträder oändligt försynt
och tillbakadragen, kritisk mot sin egen begåvning och alltid färdig
att ställa sig själv i bakgrunden vid jämförelse med andra.
Betecknande är, att han i ekonomiska angelägenheter regelbundet
uppställer ytterst blygsamma krav, för säkerhetens skull emellertid
tilläggande, att han även kan vara nöjd med mindre än vad han begär.
Om sina egna dikter yttrar han sig nästan alltid med ringaktning
eller i bästa fall med halvt humoristiskt överseende. Då han någon
gång på allvar tar upp ämnet, såsom i brevet till systern Cecilia av
den 12 april 1889, gör han emellertid ytterst intressanta och
betydelsefulla uttalanden om sin diktning. I nämnda brev biktar han
den smärta, som det vållar honom att känna den djupgående klyfta,
som öppnar sig emellan hans litterära åskådning och hans egen
produktion. »Själv är jag», säger han, »ett olyckligt konglomerat av
romantiska anlag och naturalistisk övertygelse, och jag vet icke om en
dylik halvmänniska duger till vare sig romantisk poet eller
naturalistisk skildrare.» Då han sänt sina dikter till Mauritz Hellberg för
att denne skulle uttala sig om deras värde och han får en rad
entusiastiska lovord till svar, är han följaktligen närmast förvånad och
vet inte riktigt vad han skall tro. Han är över huvud taget skygg
för alla omnämnanden, även de välvilligaste. Själv är han
emellertid så gott som alltid ytterst vänlig, då han talar om sina
författarekolleger; den ende, som han till en början ägnar en litet mera
anti-patisk kritik, är Levertin, men även detta förändras med åren, och
i februari 1897 kan han i ett brev till Heidenstam skriva att han,
så underligt det kan låta, själv på sista tiden blivit en smula
Lever-tinian. Över huvud taget torde man få leta efter en
författarpersonlighet så fri från självöfverskattning och så beredd att erkänna andras
förtjänster som Fröding. I hans brev lär man sig att uppskatta
honom som människa lika högt som man av hans dikter lär sig
beundra honom som skald. Brevens utgivare, d:r Berg, har därför
genom sin publikation gjort sig förtjänt av ett varmt tack från
envar, som icke blott älskar Frödings skaldskap, utan också vill lära
sig intränga i dess förutsättningar och dess inre historia.
KARLFELDT fullföljer i sin nya diktsamling Flora och Bellona
den utveckling, som han slog in på med Flora och Pomona.
Fridolins poesi är icke död, men den har förändrats och fördjupats;
durtonen är icke längre ensamt förhärskande, utan har allt mer och
mer ersatts av moll. Men det är icke därför mot den veka elegiens
område som hans dikt tenderar; han är fortfarande samma allt
igenom manligt stolta och kraftfulla natur som han förr var, och fastän
hans instrument fått nya och djupare strängar har det icke
förändrat sin grundkaraktär. I verstekniskt hänseende står han alltfort
på höjden av mästerskap. Icke ett överflödigt ord, icke en banal
eller klanglös versrad; allting fullviktigt och lödigt som ädel metall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
