Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 LITTERATUR
gersdöden och på grund av detta är han, vart han än kommer,
föremål för allas avsky och förakt, ehuru han personligen är en
rättskaffens man, som i stilla och osjälviskt arbete söker andras bästa.
Berättelsen skildrar hans öde från den första förnedringens tid till
den slutliga upprättelsen. Med denna skildring är emellertid
kombinerad en historia om en bondesläkt från Dalsland, över vilken ett
olyckligt öde vilar allt sedan en medlem av släkten en gång i ett
anfall av oberättigad svartsjuka mördat en oskyldig. Från denna
släkt härstammar den präst, som först uttalar menighetens dom över
Sven Elversson och som till slut friar honom från den misstanke,
som vilat över honom. Samtidigt lyckas lian också att lösa den
förbannelse, som vilar över hans egen släkt. Komposition är som
man vet icke Selma Lagerlöfs starka sida, och det kan ej döljas, att
sammanhanget i hela berättelsen är mer än lovligt oklart liksom dess
element äro något väl romaneska. Mystiska element får man
handskas försiktigt med, eljest går effekten förlorad, om icke något värre
sker; här som annars gäller satsen du sublime au ridicule il n’y a
qu’un pas». Skildringen i övrigt är hållen i den starkt känslosamma
ton, som alltsedan Kejsaren av Portugallien gått igen i allt vad Selma
Lagerlöf skrivit och som blivit lättrörda hjärtan mycket kär. Slutet
frapperar genom att helt oförväntat inskärpa en del pacifistiska
lärdomar; man erkänner gärna det välmenande syftet men förstår icke
riktigt vad detta har med Sven Elverssons historia att göra. Allt
vad man kan säga är att det knappast bidrager till att öka
berättelsens konstnärliga värde.
Då man för några månader sedan fick veta, att HJALMAR
SÖDERBERG efter flera års tystnad åter hade en bok färdig, uppstod en ej
ringa glädje hos alla dem som lärt sig uppskatta hans sobra stilkonst
och hans intelligenta skepticism. Men då man fick boken i sin hand
och upptäckte, att den handlade orn Moses och Israels barns
vandring genom öknen, då kände man sig onekligen en smula
desorienterad. Inte heller blev det bättre, då man fann, att författaren ägnade
en betydande del av sin undersökning åt frågan om Moses känt till
krutet och i stor utsträckning använt det för att upprätthålla sin
makt bland folket. Den som skriver dessa rader erinrar sig en
historia från den tid, då pennalismen ännu frodades på Karlberg:
den mäktiga äldre kursen hade en gång vid högsta kroppsplikt
befallt sina yngre kamrater att vid en kadettbal alla i gemen öppna
konversationen med respektive damer med frågan: »Tror fröken att
Moses tyckte om lutfisk?» Vad vederbörande svarade på denna
förbluffande fråga förmäler icke historien; men knappast hade
förvåningen kunnat bliva större, orn de unga kadetterna fått sig förelagt
att interpellera sina damer om Moses eventuella kännedom om
krutet. Vad i all världen har kunnat förmå Hjalmar Söderberg att ägna
sig åt studier av så specifik karaktär som dem, om vilka hans sista
bok bär vittne? Det kan väl svårligen förklaras "annat än så, att han
med sin inbitna misstro mot alla religiösa värden känner sig irrite-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
