Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ur fjolårets historiska produktion. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 LITTERATUR
begär, möjligen också sin konfession, men alldeles fria från politiska
skrupler och därför beredda till varje lämpligt herrebyte.
Det säger sig självt, att det tredje här berörda arbetet från
storhetstiden, Carl XI:s almanacksanteckningar, både formellt och
reellt bjuder ett helt annat innehåll än de förstnämnda. Det brokiga
skådespelet av en värld i omdaning var slut, Europa hade stelnat i
det statssystem, som till väsentliga delar ännu består, och Sveriges
hov fick sin prägel av den ordningssamme ämbetsmannakonungen,
som i kärva korthuggna randanteckningar till almanackan dag för
dag tecknade sig till minnes, vad som passerat av vikt. Jag tycker
mig om Karl XI:s hushållning ha läst omdömet Europas ledsammaste
hov. Gradationen är kanske omtvistlig, men nog lära orden
bekräftats av alla, som sökte glans och skiftande förströelser. Kungens
egna anteckningar avspegla ett rastlöst liv, ägnat åt krigiska eller
fredliga regeringsomsorger, vari nöjesuppehållen äro få samt i varje
fall icke av mera hovmässig art: jakter, långritter, någon gång ett
dundrande gästabud med robust välfägnad av både spis och dryck.
Man skönjer, att för Karls arbetshåg den dagliga verksamhetens
detaljer så utfyllde tiden och så krävde all uppmärksamhet, att
ledsnaden icke hade någon plats. Men färgrikt blev icke skådespelet,
och almanackorna, vari det viktigaste protokollerades, bjuda icke på
någon stor omväxling. Sådana de äro, giva de emellertid så mycket
av Karl Xl:s innersta, som denne slutne härskare överhuvud lät de
mest intima skönja. Vördnadsbetygelserna för
modern-riksänkedrottningen äro talrika, stereotypa men utan gensägelse uppriktiga. För
sin egen gemål har han däremot icke många ord, likväl talar det
behärskade sorgeutbrottet vid hennes död om en stark och äkta
känsla. Sonen, den blivande kung Karl, möter ofta, fast blott i
korta notiser; det intresse, varmed prinsens framsteg i ridkonsten
och på jaktstigen förtecknas, skvallrar om en varm fadersstolthet,
som bara icke fick synas för mycket för världen. Trofastheten mot
prövade vänner från de hårda ungdomsåren söker sig ibland uttryck
i en ordknapp vändning. Sin egen nyktra, rastlösa, i grunden
känsliga natur har Karl XI här återspeglat. Däremot saknar historikern
upplysningar av större vikt. Man hade ju gärna önskat
åtminstone några antydningar om det inre politiska spel, vars trådar
konungen dirigerade under de märkliga reduktionsriksdagarna, men detta
föll tydligen utanför anteckningarnas sfär. De bönesuckar, varmed
Karl följer sina viktigare propositioner, och hans tacksamhetsutgiutelser
vid riksdagsavslutningarna äro dock kanske värda att ihågkommas
såsom något mera än blott broderier. — Ett uppriktigt erkännande
förtjänar den synnerliga filologiska omsorg, som utgivaren nedlagt
på de svårtydda notisernas tolkning och publicering.
Från frihetstiden är att anteckna ett enda arbete, men vinsten av
detta är stor nog, då det samlat sig kring en central period och
tecknat en av de mest bemärkta personligheterna. Den andra del
av arbetet Omkring Carl Gustaf Tessin, som Sigrid Leijonhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
