Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 10. 3. 1919 - Fri samfärdsel eller våld - Den norska regeringskrisens karusell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FBÅGOK 149
europeiska politiken efter Wienkongressen förefaller det nästan, som
om faran rent av skulle bestå i att Europa bleve utlämnat till dess
kontinentala bundsförvanter av olika kvalitet och kulturgrad, ej blött
Frankrike och Italien utan även Polen, Tjecko-Slovakien och vad de
nya skapelserna allt heta.
Under kriget har England obestridligen visat, att det haft mycket
mer kvar av den gamla andan än man trott. Det återstår nu att
se, om demokratiseringen gjort slut på vad som varit engelsk anda
och engelsk tradition i fred. Ett och annat låter misstänka dylikt,
men så var det även under kriget, och dock blev det till sist de
gamla politiska tendenserna som visade sig vara de starkaste. Man
kan endast hoppas, att traditionen skall visa sin styrka i bättre
mening under de år som stunda än under dem som nu senast
förflutit.
För en flyktig Utvärtes betraktelse framstod
kanske ännu förra året hr Gunnar Knudsens
regering som en på hälleberget murad institution, stödd på en rent
förkrossande, enhetlig stortingsmajoritet och replierande på sin
oumbärlighet för riket under en allvarsmättad tid. Den som ville
se något djupare anade emellertid, att hälleberget var ett
ftygsands-fålt; redan den våldsamma dissonansen mellan partiernas ombudskap
i stortinget och försänkningar bland väljarna, en frukt av en omöjlig
valordning och en i realiteten partiskt verkande valkretsindelning,
antydde klart nog möjligheten av överraskningar, såsom också i Svensk
Tidskrifts förra årgång påpekades (Parlamentarismens skandinaviska
nödläge, sid. 388—389). Utgången av höstens val besannade till fullo
dessa aningar, ehuru valordningen fortfarande skänkte ministärens
parti, den företrädesvis agrariska vänstern, ett o Förtjänt övertag.
Katastrofen var i alla fall tillräckligt stor. Den ministeriella flygeln
sjönk ned till 55 man, och dess väljare utgjorde landets minsta parti.
Högerpartierna, däri inräknad den återuppståndna »frisinnade»
gruppen, sprungo upp till ungefär dubbla mandatsiffran mot förr eller
53 och bildade inom folket den absolut starkaste politiska
huvudgruppen, medan socialisterna med sina 18 representanter stodo
stampande på praktiskt taget samma fläck, ehuru i röstetal överlägsna
regeringspartiet.
Gunnar Knudsen hade fått ett lika svidande som på många håll
oväntat misstroendevotum. Hans avgång låg i luften, när stortinget
i januari detta år samlades. I enlighet med landets parlamentariska
traditioner borde demissionen ske under pågående riksförsamling,
och när väl denna börjat sitt arbete, åtgick först en del tid för prövningen
av de valdas fullmakter och annat bestyr. Sex nya val visade sig
nödvändiga, och möjligheten låg nära, att proportionerna mellan
höger och vänster kunde bli omkastade och förbytta. Men framför
allt kastade spörsmålet orn en ny valreform sina oroliga skuggor
över det pånyttfödda stortinget, vars socialistiska fraktion i kraft av
erkända tekniska missförhållanden måste kunna räkna på större
11. Svenk Tidskrift, 1919.
Den norska
regeringskrisens karusell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
