Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 10. 3. 1919 - Den tyska kanslerskrisen 1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR l»9
velaktigt vände oppositionen främst sin spets mot Bismarck, och den
överraskande valutgången gav luft under vingarna åt alla dem, som
önskade hans avgång och hade hemliga kanaler att framföra sina
meningar till kejsaren. Avgörande blev nu, att kejsar Wilhelm själv
kände kraft och lust att vara sin egen rikskansler och därför ej
var ohågad att göra sig av med den för sådana önskningar allt
obekvämare gamle statsmannen. När Bismarck den 25 februari höll
föredragning för kejsaren över valutgången, trodde han sig märka,
att denne tagit hans tillbakaträdande under omprövning, och han
förklarade sig själv beredd till ett sådant steg, eventuellt nästkommande
sommar, så snart lämplig efterträdare funnits. På kejsarens önskan
lovade dock Bismarck att i varje fall för den nya riksdagen framlägga
förslag om betydande härförstärkningar; han betonade emellertid, att
detta vore en vittutseende sak och strid med riksdagen säker,
varför man måste vara beredd på en, kanske två nya upplösningar,
likväl ville han göra sin plikt men under betingelsen no surrender;
vartill kejsaren gillande svarade: »dann no surrender !y Men kejsarens
stridsglada uppfattning skiftade snart under påverkan särskilt av hans
onkel storhertig Fredrik av Baden, som varnade för en ny
militärkonflikt med de ohyggligheter, vilka därav kunde följa, samt
betecknade tanken pä strid med riksdagen som »bara ett trick av gamle
Bismarck, vilken ville hetsa kejsare och folk mot varandra för att
göra sig oumbärlig ; det vore ytterst fråga, om dynastin Bismarck eller
dynastin Hohenzollern skulle regera. Medan Bismarck nu gjorde sina
riksdagsförberedelser — bl. a. genom konferens (den 12 mars) med
centerns ledare Windthorst, vilken han hoppades vinna för sina syften
– föll avgörandet på högsta ort mot honom. I audiens den 15 mars
blev han av kejsaren uppmanad att låta återkalla den kabinettsorder
av år 1852, som förbjöd de preussiska ministrarna att utan
ministerpresidentens vetskap hålla direkt föredragning för konungen. Då
Bismarck vägrade medverka till en åtgärd, som skulle *göra
ministerpresidentens ansvar för politikens enhetliga ledning illusoriskt,
skärptes samtalet: kejsaren tadlade, att Bismarck utan hans vetskap
underhandlat med en oppositionsledare som Windthorst, samt
beklagade sig, att en konsularrapport från Kiev, som skulle ådagalagt
farliga ryska anslag mot Österrike, ej i rätt tid blivit honom delgiven.
Den 17 ställde kejsaren Bismarck i valet mellan att upphäva nämnda
kabinettsorder och att avgå, och den 18 nedskrev rikskanslern sin
avskedsansökan, vilken följande dag ingavs och den 20 beviljades.
Så enligt Egelhaaf.
Enligt kejsar Wilhelms nu publicerade redogörelse ha
meningsdifferenserna frän början gällt de sociala frågorna och i dessa varit
av djupgående art, då Bismarck under den stora kolgruvekonflikten
försommaren 1889 helt ställde sig på industriens sida och ville nedslå
rörelsen med våld, medan kejsaren och ministrarna yrkade på
medlande åtgärder. När kejsaren efter denna första sammanstötning
framträdde med yrkandet på sina båda februariskrivelser, hotade
Bismarck rned avgång, fogade sig likväl men sökte på bakvägar lägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
