Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 10. 5. 1919 - »Nationell» svensk parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 211
bevänt med parlamentarismen, ha icke i något avseende fått vara
ledstjärnor för denna diskussion. Man invänder kanske, att det icke
bör begäras av någon, alt han skall göra det omöjliga i en
tilltrasslad situation. Javäl, men har icke parlamentarismen genom att
övergiva sina praktiska och ideella hörnpelare berövat sig mycket av det
som dock skulle vara dess bärande innehåll, och är icke framför allt det
fromsinta jämnmod, varmed förlusten bäres, en ganska betänklig
företeelse och ett bedrövligt varsel om framtiden?
Ej nog härmed. Den hos oss just nu praktiserade parlamentarismen
har visat sig förete även rent positiva besynnerligheter. Vi ha bevittnat,
hur gång på gång regeringsblocket remnat itu i frågor, som trots
allt måste betraktas som ministeriella reputationskrav, frågor där
försvarliga utskottsmajoriteter och populära försvarsministrar lagt sig ut
för att föra saken i hamn men misslyckats i andra kammaren, trots
stödet av hela högeroppositionen. Det har till på köpet varit fråga om
ärenden, som endast inneburit ett regelrätt fullföljande av tidigare
riksdagsbeslut, men icke ens det har hjälpt. Vemodsfullt men sannt
bekände vid ett tillfälle en liberal utskottstalare, att det skedda skulle
ansetts som något fullkomligt oerhört, om det ej varit fråga om —
försvarets huvudtitlar. Där är man nu en gång för alla liksom litet
mera varm i kläderna. I alla fall förutsätter slikt för att få passera
en ovanligt grovhudad parlamentarisk inkonsekvens. Omvänt har man
vid flera tillfällen kunnat iakttaga, hurusom den majoritetsuppburna
ministären så långt ifrån iakttagit någon olympisk rö gentemot
oppositionen, att den tvärtom smått hotat med att taga sin Mats ur skolan,
om ej oppositionen snällt fogade sig efter dess anvisningar. Det är
kanske parlamentarism, men den är av en ny och revolutionerande art
från den svenska andra-kammar-parlamentarismens synpunkt.
Nej, Karl Staff skulle ej ha glada dagar, om han åhörde epigonernas
dryftning. Det vore en styggelse för honom att bevittna hr Per Albin
Hanssons utläggningar om partiernas och icke ministrarnas utslagskraft
i rent ministeriella frågor, eller att följa den anonyme socialistiske
programdiskontörens resonemang: gärna också för all del en liberal
ministär, som ena gången stöder sig på högern, andra gången på
socialdemokraterna. Och vad angår de burleska distinktioner, som
framkommo med anledning av Mannerheimsbesöket, skulle helt visst
författaren till Det parlamentariska styrelsesättet nödgas bekänna, att
dylikt ej förekom i hans materialsamling.
Dock, det verkligt betänkliga ligger ej i nuets snedvridna tillämpning
av klassikernas riktlinjer. Det betänkliga ligger djupare: den
»nationella» svenska parlamentarismen firar sin återuppståndelse.
Vår nationella parlamentarism är frihetstidens, med dess försvagade
regeringsmakt — alltså ej blott kungamakt — med dess allsvåldiga
ständer, med dessas ohejdade benägenhet att utsträcka sin
befogenhetssfär över tillbörliga gränser, krönande verket med en ny
konkurrenskraftig byråkrati, en riksdagsbyråkrati, som från utskottsväsendets
historiskt vigda rum utsträcker sina polyparmar kring den svenska
förvaltningen. Den parlamentariska karriärens förmåga att gent leda över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
