Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 30. 9. 1919 - Nationalitetsstriden i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalitetsstriden
i Finland.
DAGENS FRÅGOR 377
För att rätt förstå den aktuella linländska
nationalitetsstridens innebörd är det nödvändigt att
från början göra klart för sig, att den rör sig om något helt annat
än de gamla språkstriderna mellan »fennomaner» och »svekomaner».
Problemställningen har i grund förändrats, sedan striden gällde för
eller mot det svenska språkets historiskt givna ställning i landets
offentliga och andliga liv. Utgångspunkten är nu den faktiska
förefintligheten av två nationaliteter, två olika folk, inom den finländska
statens ram, och problemet som skall lösas är att på ett rättvist och
tillfredsställande sätt ordna upp förhållandena mellan dessa båda
nationaliteter.
De nationella rörelserna, som spelat en så stor roll i Europas
1800-talshistoria, nådde sent fram till Finland. Under hela den svenska
tiden och långt in på 1800-talet fanns där icke något nationellt
medvetet folk. Det var först under detta århundrades sista decennier,
som den nationella väckelsen genomgick landets finska folk. Den
leder sitt upphov till Snellman och andra — till stor del svenskfödda
— män, vilka i de traditionella svenskt-byråkratiska styrelseformerna
och i svenska språkets dominerande ställning sågo ett onaturligt
hinder för den finska nationalitetens utveckling. Motståndet mot
strävandena att bryta ned detta hinder kom icke från en om sin
nationalitet medveten svensk befolkning, utan från en byråkrati, som trädde
upp till försvar för sina hotade positioner. Stridens utgång var given.
De ohållbara positionerna stormades den ena efter den andra, och
när den gamla fyrståndsrepresentationen 1906 ersattes av den
nuvarande, på den allmänna och lika rösträttens princip byggda
enkam-marlantdagen, var det finska flertalsfolket definitivt insatt i sina
språkliga och nationella rättigheter. Där svenskar ännu intogo
förgrundsplatser, berodde det ej på något slags »historiska orättvisor», utan
på deras egen förmåga och konkurrensduglighet och på att de ej
kunde undvaras.
Först efter denna tid — alltså under de senaste 10—20 åren —
inträffade den svenska befolkningens uppvaknande till nationellt
medvetande. Den hade ej på något vis gjort sig gällande såsom en
nationalitet för sig. Under den tid då allt positivt arbete gick ut på
den finska nationalitetens höjande och främjandet av dess intressen,
hade dess existens blott av spridda föregångsmän — en A. O.
Freu-denthal, en Axel Lille m. fi. — framhävts såsom en faktor att ta
med i räkningen. I de svenska skolorna lärdes, att Finlands folk
voro finnar, ehuru en del av ej närmare utredd anledning talade
svenska, och särskilt gjorde den blide Zachris Topelius sitt bästa för
att uppfostra de svenska barnen att tänka finskt. Omslaget kom i
samma mån som den svenska befolkningen begynte finna sig
beskuren i sina utvecklingsmöjligheter och hotad och tillbakaträngd på
sin egen mark av en påträngande finsk nationalitet, som var den
främmande ej blott till språk, utan till hela sitt väsen och kynne.
Den finska nationalism, som följde i det finska nationella
uppvaknandets spår och som ville göra finnar av de svensktalande »fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
