Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 30. 9. 1919 - Bülow och Bethmann-Hollweg - »Militarismens bankrutt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 395
i Europa*. Det skulle vara orättvist mot Bulow att skylla
världskriget företrädesvis på hans t}7ska »världspolitik», men vid hans
avgång i juni 1909 förelågo redan, till största delen nog utan hans
förvållande, de grundfaktorer, ur vilka den stora krisen framgick. Och
man har svårt att motsäga Bethmann-Hollweg, då denne som enda
utväg att principiellt förbättra Tysklands »kringrända» läge anger det
närmande till England, som Bulow vid seklets början ej ville inlåta
sig på, som von Marschall eller Kiderlen-Wächter måhända skulle
ha kunnat delvis realisera, men vilket — däri kan Bulow ha rätt —
vida översteg den diplomatiska konst, varöver Theobald von
Bethmann-Hollweg och Gotllieb von Jagowr förfogade.
Det är betecknande, att man hos oss icke ens
avvaktat, till folkens förbund tagit fast form, innan man
börjat reduktionen av vårt försvarsväsen. Bakom ligger otvivelaktigt
en verklig strömkantring i idériktningen, om också av olika karaktär
på olika håll. Det är icke nog med att världshändelserna givit de
mot försvaret avoga eller ljumma rikligt stoff till deras
argumentation; det kan och skall icke bestridas, att även försvarets vänner i
dessa tider ha svårt att värja sig i kampen mot de hopplöshetens
känslor, som världskriget framkallat, och mot det bestickande i den
utlovade världsfredsorganisationens sken.
Så mycket tacknämligare är det då att finna en man, vilkens röst
äger förutsättningar att nå vitt, utan att låta sitt omdöme förvillas
av vare sig kampens utgång eller den klingande modefraseologin,
försöka en värdesättning av den idé, som dukat under, och en
undersökning av frågan, huruvida den därmed också verkligen är bragt
ur världen.
Den bild, Karl Larsen i sin broschyr Militarismens Fallit
(Köpenham & Kristiania, Nyt Nordisk Forlag 1919; 67 sid.; kr. 2,50)
tecknar av den tyska militarismen, påminner ungefär lika mycket om
det sätt, varpå denna utmålas av både segrare och besegrade, som
en gammal god porträttmålares avbildning av en för honom
sympatisk person liknar ett »porträtt» i en modernistutställnings
skräckkammare. Han känner alltför väl det tyska folkets skilda stammar
för att veta, att »militarismen» ej är något ursprungligt tyskt
karaktärsmärke. I raska drag tecknar han, hur preussarnas under
århundradens hårda kamp och arbete i gränsmarkerna utbildade
förmåga av politisk organisation och underordnande under statens krav
först under trycket av det sista seklets historiska uppgifter givit sin
prägel åt det tyska folket i dess helhet med dess romantik och
sentimentalitet, dess avoghet mot centralisering och dess drömmar om
en ledarställning »på musikens och konstens, vetenskapens och
litteraturens allmäntmänskliga områden». Han bestrider icke, att den
tyska »nationalmilitarismens» utveckling ägde rum på bekostnad av
något värdefullt i äldre tiders kultur, men han tvekar dock icke att
karaktärisera den som »det mest betydande kulturvärde, som det
28. Svensk Tidskrift 1919.
»Militarismens
bankrutt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
