Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rekognitionsavgift, upplätos till begagnande av vissa bruk och
bergverk.
Tillmakningen medförde en mängd ras och en mycket oordnad
gruvdrift, men icke förr än år 1724 kom sprängning med krut på
allvar till användning. Man borrade på vanligt sätt för hand
såsom en-, två- eller tremansborrning, och under årens lopp
förbättrades borrmaterial och borresultat så mycket, att det dröjde
ända in på 1900-talet, innan maskinborrning med komprimerad
luft slog helt igenom.
De gamla gruvornas maskinella utrustning var obetydlig. Man
använde enkla hisspel och i remmar av oxhud fritt hängande
tunnor, vilka nyttjades för både malmens och det i gruvan
nedrinnande vattnets uppfordring. För hisspelens drivande
begagnades handkraft, trampkvarnar eller hästvandringar, och Olaus
Magnus omtalar t. o. m. i sin beskrivning över Sverige, att man
använde stora björnar för detta ändamål. Så småningom
gjordes tunnorna styrda (»gejdade») och snart började man även
använda hissar eller lutande uppfraktsbanor för malm och gråberg.
De gamla gruvstegarna måste enligt lag även finnas kvar, men
gruvmannen åker numera i gruvhissen eller i en särskild
personhiss.
För att skydda schaktöppningarna i dagen och kunna »spela»
malmen över jord byggas s. k. lavar ofta förbundna med
sovringsverk, i vilka malmen krossas, och det renare godset skiljes
från det mera ofyndiga.
Allt eftersom gruvornas djup ökades, blev det svårare och
svårare att hålla undan vattnet, och man måste se sig om efter
särskilda vattenuppfordringsanordningar, som kunde gå
kontinuerligt. Under 1500-talets senare del torde sålunda Kopparberget och
Sala gruvor ha försetts med dylika. Så kommo de här och där ända
in på 1900-talet använda s. k. konstgångarna — långa träledningar
för kraftöverföring från hästvandringar, vattenhjul samt
sedermera lokomobiler och ångmaskiner — i bruk, och med hjälp av
dylika utförde Kristoffer Polhem vid början av 1700-talet en
mängd sinnrika vattenuppfordringsanordningar vid ett flertal
gruvor. Under detta århundrade kom i vårt land för första gången
ångkraft till användning, i det direktör M. Triewald för
vattenlänsning år 1728 uppsatte en mycket ryktbar »eld- och luftmaskin»
vid Dannemora gruvor, sedermera följd av en liknande vid
Persberg år 1766 och vid Höganäs år 1800. Alla dessa vidlyftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
