Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Georg Brandes, Tragediens anden Del. Av Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 545
Da han slungar sin ironis vassaste pilar mol dess motståndare, kan
man förstå, att han där ser något som han anser mörkare än svart.
I Verdenskrigen, särskilt dess tidigare delar, utdelar han sina hugg
lika gärna åt båda hållen. Det är kriget självt, som för honom är
fienden. Långt på förhand fri från alla illusioner om dess
osannolikhet, avskyr han det icke mindre intensivt än dessa välmenande
liberaler, som han hånar för att ha betraktat en dylik klarsynthet snart
sagt som en moralisk defekt. Sin sympati skänker ban blott åt de
undertryckta nationerna, judar och polacker — ej minst judar mot
polacker —, armenier och perser, irländare, hinduer, koreaner, tuneser
och hela raden av deras olyckskamrater, samt åt de förföljda
opponerande individerna i de motsatta lägren, E. D. Morel i England liksom
prof. Nicolai i Tyskland. Det är egentligen först då tyskarna själva
kastats ned till de undertryckta folkens klass, alltså särskilt i den
senare boken, som han mera oförbehållsamt ställer sig på deras sida.
Den som står skeptisk mot nationaliteternas absoluta rätt, alltifrån
krigets början tagit sitt parti och därjämte trots allt ej vill släppa sin
uppfattning om individens plikt att i den egna statens dödsfara
underordna sina privata meningar under den gemensamma sakens kraf,
kan alltså icke följa honom i vått och torrt. Det är icke heller
svårt att påpeka svagheter i hans framställning, om vilka
samstämmighet lättare torde kunna vinnas än i dessa punkter. Utan tvivel äro
hans åsikter i mångt och mycket subjektiva, och nog kan man känna
sig benägen att sätta ett frågetecken vid en och annan av de faktiska
uppgifter, på vilka hans böcker vid sidan av reflexionerna äro
tacknämligt rika, även då de gå väl ihop med vad man gärna skulle önska
vara bevisat. Visst saknas ofta koncentration, och icke alltid är hans
polemik, särskilt då det gäller hans egna landsmän, hållen i en ton
som är en smakens mästare värdig. Men sedan alla obligata
reservationer blivit gjorda, måste säkerligen lite var erkänna, att Brandes’
båda böcker utgöra en verkligt uppryckande läsning. Så fort går
visserligen tiden i våra dagar, att Verdenskrigen redan har ett till stor
del historiskt intresse. Men Tragediens anden Del gäller vad vi ännu
uppleva — och dessutom i icke ringa mån framtiden, som han ser
under den sociala världsrevolutionens och den industriella gula farans
löftesrika aspekt. Vad därom sias skall dock, liksom mycket annat
av bokens rika innehåll, nu förbigås; här avses blott att genom
sammanförande av några spridda citat ge en konkret föreställning om
huruledes Brandes betraktar och behandlar dagens segrare och deras sätt att
uictoria uti. Man bör därvid icke glömma, att Brandes genom sina
inlägg under världskrisen satt på spel och, så spända som förhållandena
nu för tiden äro, säkerligen också förlorat värden, som han sannolikt
själv ej underskattar: bl. a. ett personligt vänskapsförhållande till
Glémenceau — hans replik till denne i Verdenskrigen hör till de
vältaligaste av hans artiklar — och hela sin berömmelse i Frankrike, det
land till vilket ban erkänner sig stå i skuld för sin bildning.
Vad som från början och i fortgången allt starkare stämt honom
avvog mot ententen är skevheten i dess stridsställning. Demokratins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
