Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 13. 12. 1919 - Tysklands stöd åt Finlands självständighets kamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 DAGENS FRÅGOR
1915 jämte Alexis Gripenberg intog en ledande ställning inom det de
äldres råd», som i Finland utgjorde frigörelseverkets centralkommitté
i samverkan med den i Stockholm verksamma »finska delegationen >
(Herman Gummerus, Jonas Gastrén m. fi.) samt en först av Fr.
Wetterhoff ledd »finsk byrå» i Berlin. Man arbetade till en början under
förväntan på svensk anslutning till centralmakterna, men under ett
besök i Sverige juni—juli 1915 fick Hjelt klarhet om att varken
Sveriges regering eller dess ledande högerpolitiker hyllade denna krigiska
aktivistpolitik. Något stöd för denna fann han ej heller hos tyska
legationen i Stockholm, där ej mera ställdes i utsikt än ett yrkande
vid fredsslutet på Finlands autonomi, i fall framställning därom från
finländsk sida gjordes. Ett sammanträffande i Klampenborg med en
representant för Auswärtiges Amt gav ej ens detta resultat; för
autonomien »kunde knappast större intresse påräknas», detta enär man
ej trodde, att Ryssland skulle respektera ett avpressat löfte därom.
Av tyske marinattachén Fischer-Lossainens uttalanden förtjänar
antecknas, att man i Tyskland då ej mer synes ha räknat på Sveriges
medverkan, liksom man missräknat sig på ett finländskt uppror, och
att därför någon tysk aktion i Finland ej vore sannolik.
För »de äldres råd» blev det nu en huvuduppgift att i Tyskland
väcka det intresse, som ännu saknades, och i detta syfte förstärktes
delegationen i Stockholm (september 1915) med professor Rafael Ericli
och frih. Adolf von Bonsdorff, varjämte till Berlin på nyåret 1916
utsändes direktör Samuli Sario (på hösten s. å. undanträngdes
Wetterhoff från Berlin by råns ledning).
Under året 1916 tyckes hela saken föga ha avancerat utom
såtillvida, att Tyskland erhöll värdefull finländsk hjälp för sitt
kunskapar-väsende, och ryska revolutionens utbrott i mars 1917 länkade för en
tid de finländska strävandena in på andra banor. Det nya Rysslands
opålitlighet och revolutionens urartning tvungo emellertid snart
åter-fram de gamla självständighetsplanerna såsom enda utvägen undan
att »gå under i det ryska revolutionseländet». I augusti 1917 for
Hjelt ånyo till Sverige, fann de där verksamma konspirationskretsarna
hopplöst söndrade (»det var misstro och missnöje på alla håll») och
iick av delegerade från jägarne i Tyskland upplysning om att
truppen ej länge kunde sammanhållas, om den ej snart komme till
användning i Finland (den tillhörde nu tyskarnes front i Balticum).
Konferenser höllos med två nya tyska emissarier, Riezler från
Auswärtiges Amt och major Grantz från stora högkvarteret. Den senare
gav löfte om vapentillförsel och upplyste, att numera en militär
aktion till förmån för Finlands frigörelse »låge i krigsledningens plan»,
men att tidpunkten måste bero på de baltiska operationerna.
Redan nu pekades på Ålands besättande såsom första steget, om och
när expeditionen, dock först efter det Dagö och Ösel tagits, skulle
komma till stånd.
Hjelts upplysningar suppleras här genom generalmajor Wilhelm
Thesleffs Upplevelser under krigsåren 1914—1918 (Helsingfors,
H. Schildts förlag, 1919). Thesleff var överstelöjtnant i rysk tjänst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
