Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 13. 12. 1919 - Tysklands stöd åt Finlands självständighets kamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:>H(i DAGENS FRÅGOR
Hjelt, som i början av december återvänt till Stockholm, fick nu
fallmakt att som regeringens ombud i Tyskland förbereda den nya
statens erkännande där, och först nu fingo sålunda hans åtgöranden
officiell prägel. I saknad av chiffer och snabb kurirförbindelse
nödgades han i mycket stor utsträckning handla på eget ansvar.
Till en början gällde det att få fram Finlands önskemål i
Brest-Litovsk, där tyske utrikesministern v. Kuhlmann redan befann sig,
föga intresserad av den finländska detaljen, om vilken han för övrigt
personligen var ytterst ofullständigt informerad. Genom påtryckning
från Ludendorff framställdes emellertid i Brest-Litovsk en tysk
förfrågan till ryssarne om deras ståndpunkt rörande Finland och erhölls
redan före jul det svar, att »ryska regeringen är beredd att
omedelbart erkänna den finska oavhängigheten, så snart den finska
regeringen därom anhåller». Tyska regeringen hade för sin del uttalat
principiell benägenhet att erkänna Finlands självständighet, »men
ansåge både för Tysklands och Finlands intressen gynnsammast», att
finska regeringen omedelbart skulle hos den ryska inge framställning
om erkännande. På tysk anmodan manade Hjelt i telegram av den
23 december från Stockholm till skyndsamhet härmed och upplyste,
att »om den nuvarande ryska regeringen gåve sitt bifall, skulle
Tyskland och Sverige omedelbart erkänna Finlands självständighet». Från
Berlin sände Hjelt den 27 december efter konferens med Auswärtiges
Amt en ny enträgen maning till skyndsamhet. Samma dag mottogs
han jämte Erich och Sario av rikskansleren Hertling och framförde
officiellt Finlands regerings begäran om erkännande. Hertling svarade,
att sakliga hinder ej mötte, men att saken skulle formellt prövas.
Privat framhöll han nödvändigheten av framställningen till ryska
regeringen, motiverad av de pågående fredsunderhandlingarna.
Följande dag, den 28 december, framställde Gripenberg motsvarande
anhållan i audiens hos Sveriges konung och fick det ljumma svar, som
här i landet inom alla partier — de professionella
regeringsadjunkterna i pressen naturligtvis undantagna — väckte mycken och
befogad förtrytelse (det talade som bekant ej blott om Ryssland, utan
även om »hänsyn till andra makters hållning»).
Senaten i Helsingfors var ytterst obenägen att vända sig till
ryssarne, och det behövdes ett nytt pådrivningstelegram från Hjelt av
den 29 december, innan Svinhufvud for till Petrograd, där
folkkommissariernas råd nyårsdagen offentligen meddelade sitt beslut orn
erkännande; ett par dagar senare godkändes detta av centrala
exekutivkommittén, Råds-Rysslands högsta myndighet. »Utan tysk
påtryckning hade detta resultat icke ernåtts», anmärker Hjelt.
Om påskyndandet av Sveriges erkännande har han intet att
meddela utöver Hertlings upplysning, att tyske kejsaren fattat sitt beslut
den 4 januari, men dröjt att meddela det, enär »man hade funnit
lämpligt, att Sverige, såsom vår närmaste grannstat, först meddelade
sitt erkännande». Ännu dagen förut argumenterade som bekant den
svenska regeringspressen för uppskov, och det ligger därför
snubblande nära till hands att antaga, att det var ett tyskt meddelande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
