Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 13. 12. 1919 - Tysklands stöd åt Finlands självständighets kamp - Krigskabinettets årsredogörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568 DAGENS FRÅGOR
Hjelt ej alls beröres. Att emellertid tyskarne, upptagna som de voro
på många håll och ivriga att få fred med Ryssland, ej trugade sin
Ostseedivision på finländarne, det framgår klart och tydligt av många
smådrag i Hjelts framställning.
Från svenskt regeringsvänsterhåll, särskilt i tidskriften Forum, n:r
39, har ett försök gjorts att använda Hjelts memoarer som material för en
Ehrenrettung av den Edénska »återhållsamhetspolitiken». De sägas
lämna »det fullkomliga monumentala beviset för riktigheten av den
svenska regeringens uppfattning av den finska frågan». Hade en
annan politik, den på nationellt högerhåll förordade, följts, så skulle
»några förödmjukade svenska underhandlare i denna stund väntat
på företräde hos högsta rådet för att få bredvid Turkiet signera en
hård fred med segrarna». Beviset är, alt enligt Hjelts framställning
»Finland redan bundit sig alldeles bestämt och sedan länge vid
Tyskland». Att Hjelt och hans vänner så gjort, sedan november 1917
t. o. m. i rätt förpliktande, om ock ej definitivt avgörande former,
skall ej bestridas. Men lika klart framgår ur Hjelts skildring, att
väpnad tysk hjälp i form av en expeditionskår ej hörde till de
tyskfinländska avtalen, när Sveriges regering stod inför valet mellan att
hjälpa en broder i nöd eller visa småklok »återhållsamhet» och
vanhedrande neutralitet i striden mellan lag och laglöshet. Den
svenska hjälp, varom faktiskt på allvar var fråga vid detta tillfälle,
var som bekant närmast vapenhjälp (plus instruktionsofficerare o. s. v.)7
och åtminstone general Mannerheim har uttalat sin övertygelse om
att befrielsekriget, om tillräcklig och snabb sådan svensk hjälp
lämnats, kunnat inom rimlig tid slutföras utan någon tysk
expeditionskår och de politiska »Begleiterscheinungen» en sådan måste medföra.
Att ententen — inför utsikten att slippa en tysk expedition till Finland
–skulle ha ogillat en på detta sätt begränsad svensk vapenhjälp^ har
aldrig kunnat uppvisas och förefaller alltjämt föga sannolikt. Det
är endast genom att medvetet sammanblanda denna hjälpplan med
aktivistdrömmarna om »modig uppslutning» (något som också
genomgående sker i Forum, t. o. m. i form av citattorfaUkning rörande Svensk
Tidskrifts uttalanden), som man kunnat skaffa sig färger till
skräck-målningen om följderna av en modigare svensk Finlandspolitik än
den Edén-Rydénska ministärens. Frukterna av denna visa sig nu i
de svårigheter, som möta oss i vår politik gent emot Finland och
som vår prestigeförlust i allmänhet säkerligen i än större matt än f. n.
kommer att bereda oss på olika områden. Det är det vanliga
resultatet av en politik, som är ängslig för allt utom för ängslan och
dess följder.
I den ypperliga satir över teosofien, som Kipling
givit i Dana Da’s tjänsteande, kallar han denna lära
för den mest elastiska uppfinning som gjorts sedan världens skapelse. Men
därvid tävlar framgångsrikt det engelska Privy Council, som ännu under
de sista årens omvälvningar i den engelska regeringsorganisationen visat
sig mäktigt att skjuta nya skott. I fullkomligt obruten släktledning
Krigskabinettets
årsredogörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
