Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 13. 12. 1919 - Amerikas misstro mot England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572 DAGENS FK ÄGOR
ett oupplösligt band utan som också äga så rika traditioner av
ömsesidig kunskap orn varandra — i den mån nu över huvud taget sådan
mellanfolklig kunskap verkligen förekommer. Det är emellertid ej svårt
att spåra de helt naturligt blott framskymtande tecknen på att den
franska folkstämningen gent emot England ingalunda är den ode
lade värmens och förståelsens. De stora utrikespolitiskt tongivande
tidningarna äro ju de röster, som sist av alla låta sådana känslor som
här åsyftas komma till tals. Men de tonfall, vilka framkallats av den
engelska politiken i Persien och i Syrien, vittna om att man och man
emellan bedömandet av engelsk politik och engelskt skaplynne måtte
vara lika skarp och oförstående som vid föregående kritiska perioder
i förhållandena mellan de båda makterna i fråga. Den mycket
djupgående missta) nning, som väckts av Englands genomdrivna krav på
att den engelska fredstraktattexten skulle tillerkännas officiell
karaktär i paritet med den franska, är också ett anmärkningsvärt utslag av
fransk åskådning — Clémenceau fick ju i sitt stora anförande under
deputeradekammarens fredsdebatt göra till en av huvudpunkterna
apologien för att ha nödgats ge vika för den engelska obönhörligheten,
och även i senatsdiskussionen uttalades skarpt klander mot England
i detta hänseende.
Men om förhållandet mellan de båda länderna och folken på Ömse
sidor Kanalen visar oriktigheten i tron på det vänskapsbetryggande i
ömsesidig kännedom folken emellan, så ges ett ännu mycket mer
påfallande bevis av de båda anglosachsiska stormakterna på ömse sidor
Atlanten. Om någonsin språkets, lagarnas, hela kulturarvets
gemenskap bort trygga ett samförstånd tvänne nationer emellan, då borde
detta vara fallet i fråga om England och Förenta staterna. Och allra
mest borde så vara förhållandet nu, när till lands och sjöss
världshistoriens största seger vunnits i gemenskap. Men så litet har allt detta
kunnat skapa ett djupare samförstånd mellan England och Förenta
staterna, att den under de sista åren stegrade misstron från de senares
sida är den djupast verkande orsaken till det starka motstånd, som
folkens förbund i presidenten Wilsons eget land.
Den nervösa iver, varmed man i England företar allt möjligt som
anses kunna manifestera den innerliga samhörigheten med den
övermåttan storvuxna dotternationen på andra sidan Atlanten, är också eit
påfallande tidens tecken. Vissa utslag av denna iver ge t. o. m. ett
intryck, som eljest engelskt uppträdande ytterst sällan gör, nämligen
brist på värdighet. Men det är ju något av redan gammal tradition
i den undfallenhet, som även långt före U. S. A:s nuvarande
maktställning städse visats från Englands sida i det diplomatiska umgänget.
Man frågar sig nu med oro i England: Huru skall det framtida
förhållandet mellan stamfränderna gestalta sig? Och när det ej är frågan
om talen på förbrödringsfester eller tidningarnas utläggningar av dessa
tal, då äro svaren icke förhoppningsfulla. De bittra känslor mot
England, som utgöra början av Förenta staternas nationella
medvetande och som i märklig grad hållit sig levande, borde ju nu vara
utplånade. I premierministerns residens vid Downing Street i London,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
