Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Estlands kamp fram till frihet. Av Ola Vinberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTLANDS KAMP KRAM TILL KKIHKT 99
Under de närmast följande åren uppstodo åter en del
oroligheter genom vilka bönderna ville tilltvinga sig jord till sitt
underhåll, men dessa uppror nedslogos av baronerna. Så
fort-gingo resningar, som kvävdes i blod, under ett helt sekel på
olika ställen i Estland. Det estländska folkets hopp stod till alt
den ryska bonde- och arbetarbefolkningens kamp mot det
absolutistiska Ryssland skulle sluta med seger. Den ryska
revolutionen kom och det ryska väldet i Estland föll. Helt föll det
dock ej, ty Kerenski fortsatte i de gamla hjulspåren. Esterna
förstodo då att de omöjligt kunde erkänna de nya ryska
makthavarna, och striden fortsattes, l denna strid riktades också
ett slag mot den tyska adeln, som ägde all landets jord, och
den baltiska kampen blev således ett slags fortsättning av
bonderevolten 1905.
Kanske här bör sägas några ord om vad som kallades »den
baltiska Monroedoktrinen». Denna var ett uttryck för det
tyskbaltiska programmet efter freden i Brest-Litovsk och sedan
Finland i kampen mot de röda rnåst begära tysk hjälp. Kärnan i
detta program var, att de baltiska länderna inbördes och i
förening skulle avgöra de frågor som beröra dem. Härigenom
skulle det gamla tyska programmet, Östersjöns spärrning, vara
fullt genomfört. Denna plan gick emellertid om intet, och efter
den tyska revolutionen blev tillståndet i Balticum fullkomligt
balkaniserat.
Undertecknad skrev i slutet av förra året: »Tyskland som
segrade över Ryssland skapade själv dessa randstater, och så
länge Tyskland stod oböjt följde det en politik i dessa stater,
som är ententens lik. Det är således otvivelaktigt, att
randstats-politiken är segrarens politik: starka randstater men ett
försvagat Ryssland. Den besegrades politik, i detta fall Tysklands,
är nu raka motsatsen mot vad den var före Versailles-freden.
jå för icke länge sedan sades mig vid en intervju, i Berlin: ’vi
måste se till, att Ryssland blir starkt och stort och randstaternas
makt kringskuren’. Tyskland, liksom ententen, har tänkt
använda Balticum för sina egna industriella och kommersiella
syflen. Vern som till slut skall bli herre kan naturligtvis inte
förutsägas; kanske att när tjuvarna slåss bonden får igen sin ko.»
Granskar man ententens politik, så finner man, att den först
och främst velat utestänga det tyska inflytandet från den ryska
marknad, som dock till slut skulle öppnas, och att det föresvä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
