Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vad innebär en modern världsuppfattning?. Av Einar Tegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IH) EINAR TEGEN
Och utifrån denna insikt kan man ock förstå, huru Bergson
kan fatta »den skapande utvecklingen» såsom tillvarons princip.
Detta är då det substantiella. Någon skarp gräns kan ju som
vi sett icke dragas mellan en vilande, »beharrende» substans
och skeendet självt, försåvitt momenten i skeendet och därmed
skeendet självt med de givna metafysiska förutsättningarna ju
intet annat äro än skeendets substrat, substansen, som
framträder i sina bestämningar. Dessa äro blott substansen själv. Och
det är naturligtvis då likgiltigt, om man fäster sig vid den ena
eller den andra sidan av denna motsägande tanke, vid
konstansen eller vid växlingen. Det ena är här det samma som det
andra. Den oändliga växlingen är här själv väsentligen
substans — så är ock hos Bergson livets flöde något fortlevande
och substantiellt, en kontinuerlig fortvaro av det gamla i det
nya: la durée. Och tvärtom, substansen blir väsentligen denna
eviga växling — »an moi qui ne change pas ne dure pas».
Förändringen åter är ytterst ett oändligt skapande av sig själv.
Så är cirkeln åter sluten: jaget, substansen, skapar sig själv. I
substansen själv ligger växlingsprincipen innesluten.
Och detta gäller som sagt vare sig principen tankes som ande
eller fysisk natur. Ty tanken ligger i själva de grundläggande
begreppen. Dock träffar man kanske snabbare på den, om man
utgår från jaget, från det ideella. Ty i jaget ligger för oss alla
kraftens källa uppenbar. Och ur jagets brunn ha filosoferna
i alla tider öst livets springande vatten.
Dock, här måste vi hejda oss och fråga: hur kommer
idealisten fram till sin tes? Hur kan han komma på den orimliga
tanken, att allt är medvetande?
Materialisten arbetade redan han med tanken på
kvaliteternas subjektivitet. Därav drog han den slutsatsen, att allt innerst
är kvantitativt, materia. Men idealisten stannar icke här.
Visserligen äro kvaliteterna subjektiva. Men varför stanna på denna
punkt? Även uppfattningarna av storhet, läge och dylikt äro
relativa, såsom Berkeley påvisade. Det kvantitativa är självt
subjektivt betingat. Och hur kan jag överhuvud taget ha en
objektiv uppfattning? År det över huvud möjligt att veta
något som helst om ett objekt, skilt från min egen uppfattning, min
föreställning? Jag kan ju icke vinna någon, säger någon
kunskap annat än förmedelst mina föreställningar. Jag kommer
aldrig i evighet, hur jag än må bära mig åt, ut över mitt eget
subjekt mld dess medvetenhetsyttringar. Alltså, sluter idealisten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
