Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Konservativ demokrati. Av Birger Lövgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högern», heter det, »... sätter fosterlandet främst, dess väl över
individers och klassers särintressen.» Är detta allvarligt menat,
måste det gälla även på egendomens område. Även här måste
rikets och folkets väl vara högsta lag och rättesnöre. Läran om
den enskildes absoluta äganderätt är likaväl som den
socialistiska doktrinen om den uteslutande statliga en av de ideologier,
som äro den äkta konservatismens väsen främmande och fientliga.
På samma sätt kan konservatismen varken vilja vara med om
att göra individen till slav under samhället eller att ställa honom
absolut fri och oberoende därav. Medfödda, naturliga, under alla
omständigheter gällande rättigheter kan det moderna tänkandet
icke erkänna lika litet som en absolut äganderätt. Men det lär
icke kunna nekas, att den enskildes i så hög grad som möjligt
fria verksamhet är en av framåtskridandets allra viktigaste
hävstänger. En stat, som pålägger sina undersåtar ett vilje- och
initiativlöst slaveri under en järnhård statsbyråkrati, motverkar
förvisso sitt eget ändamål. I våra dagar går utvecklingen
otvivelaktigt raskt i riktning mot statsslaveriet. Att hävda den enskildes
rätt, att tillse att rättssfären kring individen ej blir alltför
kringskuren måste för närvarande anses som en av de konservativas
huvuduppgifter — under förra hälften av 1800-talet var det
motsatta givetvis förhållandet. Jämviktsläget mellan stat och individ
hotas nu icke längre, som under liberalismens tid, av individen
utan av staten. Därför är det nu individen, som är i behov av
skydd och hjälp, icke staten.
Beträffande statsstyrelsen kan konservatismen alldeles icke inse
att demokratins enda saliggörande styrelseform med nödvändighet
skall vara parlamentarismen. Karl XI:s och Karl XII:s envälde
var utpräglat demokratiskt, under Görtz’ tid till och med
utpräglat socialistiskt. Den parlamentariskt styrda Frihetstiden var inte
demokratisk alls — den var utpräglat aristokratisk. Dess
tillkomst 1719 torde icke minst vara att anse som en reaktion mot
Görtz’ kränkningar av den genom Locke heligblivna äganderätten.
Därför kan också ett konstitutionellt konungadöme i
överensstämmelse med vår författnings både anda och bokstav mycket
väl gå ihop med modern demokrati. Det betyder dock icke så
litet att vara född till spiran, att från barndomen vara uppvuxen
i regeringsansvar och konungaplikt. Under vårt folks
höjdperioder har vår historia alltid varit våra konungars. Det är
visserligen icke lämpligt, att konungen är partiman. Men väl bör han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
