Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - »För illa att vara sannt». Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 LITTERATUR
detta småsaker i jämförelse särskilt med Frankrikes pretentioner. En
av de franska ministrarna beräknade kostnaderna för de ockuperade
departementens återuppbyggande till mer än dubbelt -så mycket som
den säkraste siffran för hela den franska nationalförmögenheten för-e
kriget, och Klotz som finansminister övertrumfade t. o. m. detta, genom
att beräkna skadan för fransk egendom till omkring fyra gånger samma
siffra eller över 5,000,000,000 pund sterling. Detta är alltså ett enda
lands fordran för endast en del och sannolikt den mindre delen av vad
det tagit sig rätt att utpressa ur Tj^skland; även med reservation för
penningvärdets fall betyder Klotz’ siffra för förstörd egendom en och
en halv gång allt vad som fanns i hela Frankrike. Det är åt en
kommission med Frankrikes representant Poincaré såsom ordförande som
nu avgörandet med suverän myndighet överlämnats, utan att Tyskland
därvid har något votum, då fredstraktaten som sagt lämnar beloppets
storlek alldeles oavgjord.
Allt vad som bestämmes är den ordning vari Tyskland skall betala
ett obestämt belopp och hur detta skall övervakas. Till den första maj
1921 skola sålunda 1,000,000,000 pund sterling vara betalda in natura,
och skuldförbindelser lämnade för ytterligare 2,000,000,000, varvid det
obetalda löper med 2±/2 % ränta till 1925 och sedan med 5 %. När
skadeståndskoimmissionen finner Tyskland i stånd att betala ytterligare
2,000,000,000 pund, låter den landet utställa skuldförbindelser därpå och
ökar sedan på ytterligare, tills det ännu obestämda beloppet är fyllt.
Men skulden debiteras utan avvaktan på denna Tysklands möjlighet att
betala; ränta beräknas på hela det ännu okända totalbeloppet f rån-l
maj 1921, och skulden växer alltså oavbrutet med ränta på ränta i fråga
om allt som ej är betalt till denna dag, d. v. s. den ej förräntade
kapitalskulden fördubblas (från 1925 räknat) vart femtonde år. Det finns
säkerligen icke i världshistorien ett ens tillnärmelsevis härmed
jämförligt exempel på tillämpning av kapitalräntans kumulativa verkan,
som alltså knäsatts av den västeuropeiska demokratiens målsmän på
ett sätt som hittills endast förekommit i räknéböckerna. Keynes’
slutsats, som omöjligt torde kunna vederläggas, är helt kort: »Tills
traktaten ändrats, har Tyskland därför i verkligheten bundit sig att
överlämna åt de allierade hela sin överskottsproduktion i evighet.»
Han stöder detta på en utförlig undersökning av Tysklands
betalningsförmåga. Bieräkningarna sluta på omkring 2,000,000,000 pund
sterling, d. v. s. inemot samma belopp som han anser berättigat enligt
stilleståndsvillkoren, men endast en fjärdedel av vad lian antager följa
av fredsvillkoren och en betydelselös bråkdel av vad de kontinentala
ententemakterna begärt. Hållbarheten av själva siffrorna är
säkerligen tvivelaktig, men huvudsaken är att hålla fast vid vad det gäller,
nämligen ej värdet av Tysklands nationalförmögenhet utan den del av
avkastningen, d. v. s. av nationalinkomsten, som återstår sedan man
avdragit vad 65 millioner människor behöva för att nödtorftigt
uppehålla livet. Keynes visar, hur blotta tillvaron av ett sådant överskott
för ett land som Tyskland kräver möjlighet till intensiv industriell
verksamhet och en vittomfattande utrikeshandel, d. v. s. just vad alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
