Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Historisk litteratur från år 1919. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 155
ler att förglömma, gjorde en verklig bragd, när de trots alla motigheter
tidigare på våren, än sakkunnigt folk vågat hoippas, hade örlogsflottan
segelklar i Karlskrona. Det var en flotta större än Sverige någonsin
utrustat, så stor till och med att Nelson blott vid Trafalgar hade en
starkare sjömakt under sitt (befäl. Men — vi saknade en Nelson i
spetsen och fingo ett dåligt surrogat i (de beskäftiga råd, som hans
landsman och medtävlare Sidney Smith, frivilligt bevistande
expeditionerna, gav åt kungen och åt hertigen-storamiralen. Nordenskjöld hade
möjligen varit mannen att göra’t, men hans befälsställning var alltför
oklar. Mot hans råd sölade hertig Karl utanför Reval, gav ryssarna
tid till skyddsåtgärder och gjorde sålunda en så gott som viss
framgång till ett med betydande förluster förenat tillbakaslaget angrepp.
Endast Över kung Gustaf själv faller en smula söl. Med all sin
dilettantisms brister ägde han i det kritiska läget blick för, vad som måste
göras, och hans instinkt svek honom icke, vare sig ban mätte krafterna
med sin hatfulla adelsopposition eller ipå Amfion följde o>ch ledde sin
skärgårdsflotta. Vid Fredrikshamn genomförde han dock icke segern
med nog eftertryck, störst var hans fel att icke sätta örlogsflottan under
en verklig karls odelade befälsmyndighet. Den tadlade expeditionen
åt Viborg däremot finner Munthe fullt riktigt tänkt — huru det gick
vid utförandet och efteråt, ha vi att motse i nästa del.
Fil. d:r Carl Forsstrand har skapat sig en speciell historisk genre,
vilken ex analogia med fransmannen Lenötres böcker kunde betitlas
»gamla hus och gamla människor». Lägger man strängare mått, kan
det jiu sägas vara en rätt oansenlig litteratur ar t, detta sammanställande
av memoar- och brevutdrag, topografiska uppgifter och
boupptecknings-instrumenter. Emellertid, författaren kommer icke alls med några
pretentioner att lösa större historiska uppgifter. Han besjälas av den, om
man så vill litet vardagliga men mycket sympatiska lusten att veta en
smula närmare om alla de gamla husen, runt vilka det moderna livet
surrar och bullrar, samt om de mer eller mindre hedervärda gestalter
ur flydda tider, vilka där haft sin levnad och varelse. Han nöjer sig
inte med genomsnitts-stockholmarens förklaring inför en ålderdomlig
fasad eller ett förfallet stenhus i stadens utkanter — »där har visst
Bellman bott, det är drottning Kristinas jaktslott» — utan han vill ha
reda på, hur livet där tedde sig en gång, och så berätta det för andra
intresserade. För oss andra, som ej så väl känna vinklar och vrår,
ej heller ha lyckats tillägna oss de gamla familjetanternas ’suveräna
välde över invecklade genealogier, är han en kunnig och angenäm
vägvisare.
Det bibliotek av Stockholmssikildringar, som d:r Forsstrand under
årens lopp utgivit från det Geberska förlaget, och som till sista julen
fick en ny elegant volym i hans Malmgårdar o c h S o m m a
r-nöjen i Gamla Stockholm, fyller på ett förtjänstfullt sätt
en ej oviktig plats i vår historiska litteratur. Rokokons och empirens
Stockholm drager här förbi: vad som var före hans glada majestät
Fredrik I och hans värdige maitre de plaisir Erland Broinan eller efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
