Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 8. 3. 1920 - Klerikalismen i Italien - Finlands skyddskårer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 169
ståndpunkt lyckades han bland sina kolleger förvärva så stort anseende
att han vid ministären Salandras fall av den nye ministerpresidenten
Roselli erbjöds en plats i regeringen, vilket anbud han också antog.
På grund av hans klerikaldsm vågade Roselli emellertid icke som ämnat
varit göra honom till justitieminister utan överlämnade i stället
finans-portföljen i hans händer; emellertid lyckades han även inom detta för
honom främmande område lägga sin ovanliga administrativa och
organisatoriska kapacitet i dagen. Skulle förhållandena utvecklas därhän
att klerikalerna komme att bilda regering, något som icke alls torde
vara uteslutet, är Meda säkerligen självskriven som konseljpresident,
och därmed skulle också Vatikanen, allt frimureri och all radikalism
till trots, äntligen ha återerövrat sin plats som en av de ledande makterna
i den italienska politiken.
När det röda upproret i januari 1918 bröt löst i
Finland, måste situationen för samhällsomstörtarna ha tett
sig synnerligen gynnsam. Vapenbrödraskapet med den revolutionära
ryska soldatesken syntes tillförsäkra dem obegränsade mängder vapen
ocih ammunition ur de väldiga lager, som den förra ryska
krigsledningen hopat i södra Finland för att kunna möta eventuella tyska
angrepp på detta håll. Å andra sidan stod samhället skyddslöst.
Visserligen hade här och där i landet efter morden under novemberstrejken
och de upprepade terroristdåden, där halvvilda ryska matroser och
finska huliganer broderligt samverkade, bildats små skyddskårer till
skydd för den enskildes liv och egendom. Men antalet medlemmar
i dem var till en början litet; det var ytterst livsfarligt att tillhöra dem,
ty den röda terrorn förföljde hänsynslöst varje »slaktare», som tycktes
bli ett hinder för det planerade våldsamma införandet av proletariatets
diktatur. Endast i Österbotten, där man alltid varit van att tänka
fritt och där rysk militär i större antal ej var stationerad, kunde
skyddskårsidén vinna större spridning. Och Karelens karska bönder voro
tidigt färdiga att, om det behövdes, draga ut till försvar för hus och
hem mot .främmande inkräktare.
Så bröt kriget ut. Det tunga ansvaret att rädda landet undan det
rödryska skräckväldet föll på landets små, splittrade skyddskårer. Det
var en väldig upp>gift för en handfull ynglingar och män, som arbetade
utan gemensam ledning och utan förut uppgjord plan. Speciellt i södra
Finland hade man det svårt. Där föll landet som en mogen frukt i
de välbeväpnade, manstarka rödgardisthoparnas händer. Det var
otänkbart att där försöka organisera något starkare motstånd. Lösen blev:
upp till Österbotten. — Och varje ung man, som det kunde, sökte sig
upp på olika vägar till »slätternas och älvarnas land», där kärnfriska
svenska bönder och handfasta finska österbottnmgar redan redde sig
att rycka söderut. Många fasttogos på \agen, misshandlades eller i
bästa fall arkebuserades. Men mången, som startat i tid, slog sig igenom
och bragte en välbehövlig förstärkning åt general Mannerheim, som
under tiden övertagit ledningen och nu tog i tu med det oerhört
krävande arbetet att av så gott som intet skapa en folkhär. Mindre
Finlands
skyddskårer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
