Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den tyska mars-stormen. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN TYSKA MARS-STORMEN 219
heternas tillintetgörelse var den enda statsform som kunde rädda
Tysklands enhet. Likväl hade den påtvingats landet av yttre
omständigheter, icke kämpat sig fram i folket, och härpå berodde
dess inneboende svaghet. Författningen sådan den framgick ur
arbetet i Weimar skapades, utan att de bildade klasserna togo del
i det och trots den radikaliserade av »råds»-tanken behärskade
arbetareklassen. Politiska romantiker kunde tycka, att republiken
lätteligen skulle kunna störtas.
Visserligen försäkrade kuppens upphovsmän, att de ingalunda
ville ändra författningen utan i stället rädda den från
partimissbruk — men olyckligtvis voro de uteslutande folk, som intagit
framskjutna platser inom den monarkiska propagandan, så att
deras försäkringar vunno icke någon tilltro. En av deras
förnämsta män, överste Bauer, som under kriget varit Luden do rf f s
högra hand, hade till och med kort förut helt öppet uttalat, att
Hindenburgs presidentkandidatur, som han lancerat, hade till
ändamål att bana väg för kronprinsen, Fredrik Vilhelm av
Hohen-zollern. Man skulle nästan kunna påstå, att Kapp kanske rent
av skulle lyckats bättre, om han presenterat en
Hollenzollern-rege-ring eller enligt ungerskt exempel haft en sådan i bakhand.
Äventyret hade tett sig mera heroiskt, trots de internationella
förvecklingar som hade kunnat följa därav. Så som det gjordes, var det
endast ett kraftprov.
Den revolutionära rörelsen var länge förberedd. Anstiftarne
räknade på att kabinettet icke skulle bibehålla sin ståndpunkt i
utlämningsfrågan och hoppades att den nationella storm som
väcktes härav skulle vända folkets sympati till dem, men regeringens
framgång kullkastade deras planer. I brist på bättre tillgrepos
små medel, och man gjorde försöket att rättfärdiga militärens
åtgärder genom att fordra tidigare val och kabinettets ombildning
genom att detta i sig borde upptaga »fackministrar».
Detta försök var dömt att misslyckas, militären har ingen rätt
att med vapen i hand uppställa politiska krav. Freden i Versailles
har tvungit Tyskland att skaffa sig en legohär — för varje stat,
som icke i likhet med England kan sysselsätta sina trupper i
otaliga kolonialkrig, är detta en allvarlig fara. Om man också
kan räkna de tyska generalerna till förtjänst att de icke förstå
sig på politik (och den Kappska kuppen belyser den
dilettantism som i detta hänseende under kriget härskade i
högkvarteret), så kan man ändå icke fritaga dem från ansvaret för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
