Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 25. 5. 1920 - Folkförbundsrådet och dess konkurrenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 DAGENS FRÅGOR
Högsta rådet blev generat över denna välförtjänta återremiss och
företog sig — en klassisk dementi på talet om den hemliga diplomatiens
avskaffande — att helt enkelt förbjuda folkförbundsrådet att publicera
sin egen svarsskrivelse. Folkförbundsrådet å sin sida var nog svagt
att formellt foga sig i förbudet, ett slag i ansiktet på dess egna
principer, men medverkade i någon form till att skrivelsen likväl i alla
väsentliga delar offentliggjordes i Times.
Åsynen av de båda råden i konflikt med varandra var det som
gav anledning till diskussionen om deras ställning nu och i framtiden.
»Gélestin är Floridor, och Floridor är Célestin» — ungefär så kan
man sammanfatta ett skarpsinnigt inlägg från lord Eustace Percy.
Han framhöll nämligen, att »när högsta rådet hänskjuter frågan om
Armenien till förbundets råd, så betyder detta i praktiken, att Lloyd
George och Millerand hänskjuta den till lord Curzon eller Balfour
och Bourgeois.» De allierades premierministrar ha, fortsätter han, ej
rätt att affektera okunnighet om de verkliga bestämmelserna i den
förbundsakt, som de själva undertecknat. De måste veta, att deras
regeringars representanter i folkförbundsrådet ha en rent diplomatisk
ställning och ingen annan makt än en ambassadör. Det ligger i deras
eget skön att göra förbundet starkare genom att själva deltaga i
rådsmötena såsom bevis på sina goda avsikter. Att som Lloyd
George säga sig vilja vänta, tills förbundet växt sig starkare, vore
nonsens; »han kunde lika väl säga oss, att han inte vill ta på sig
sina skor förrän de kunna gå av sig själva».
»De stora tres» lilla intrig med folkförbundsrådet och mandatet
för Armenien — det har öppet antytts, att de erbjödo det för att få
ett avböjande svar och härigenom påverka Amerika att påtaga sig
bördan — har satt ny fart i kritiken mot högsta rådet. »Det reser
omkring i Europa som en cirkus», skriver The New Statesman,
»låter hurra för sig, fotograferas och intervjuas, förhandlar i
hemlighet, utfärdar innehållslösa kommunikéer och ger uttryck åt sin
söndring i polemik mellan inspirerade tidningar; det har två
olyckliga illusioner, den ena, att det representerar demokratien, den andra,
att det avgör världens öden.» Den socialradikala tidskriftens slutsats
blir, att världen är trött på denna under fredskonferensen
självtill-satta församling, att den, när nu dess uppgift fyllts genom
fredsslutet, borde upplösas och att »det är omöjligt att tänka sig någon
begravning, som skulle bli populärare i Europa.»
I samma anda pläderar A. G. Gardiner i Daily News för »a fresh
start», maktfredernas överkorsande, en ny konferens för hela Europa
»för att avvärja en gemensam fara». Europa behöver, säger han, en
ny anda och en ny styrelse med plats för både segrare och
besegrade. Där borde representanter för alla dess stater »gripa sig
an med det gemensamma värvet att rädda Europa från det
förtvivlade läge, vari freden ej mindre än kriget störtat det.» Sedan komme
nationernas förbund att bli en verklighet.
Så djärva voro ej de botemedel, som Asquith rekommenderade i
underhusets debatt om San Remo. Han nöjde sig med att förklara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
